Varför ska man läsa högt för barnen?

Utöver trevnaden, känslan av närhet, trygghet och ömsesidighet finns en rad andra skäl: Många barn får kontakt med böcker redan i spädbarnsåldern. De sitter i föräldrarnas knä och tittar i bilderböcker. De lär sig att böckerna inrymmer en värld utanför den omedelbart närvarande. De kommenterar bilder och lär sig att allt sker i en viss ordningsföljd. Högläsningen ger rika möjligheter för barnen att utveckla sitt ordförråd och förstå hur ord är uppbyggda. Barnen får tidigt uppleva skriftspråkets egenart när de möter skriftens längre och ofta mer komplicerade satsbyggnader. De upptäcker språkets fantastiska symboliska kraft, hur det tar dem ut ur den omedelbara situationen och för dem till magiska världar av äventyr och möjligheter bortom här och nu.

Gradvis kan de också utveckla föreställningar om hur berättelser är uppbyggda. De får mönster som de senare kan känna igen i nya berättelser. De får vänja sig vid att vara uppmärksamma och följa en röd tråd. Barn som får vara med om högläsning får också möjlighet att utveckla ett långsiktigt och varaktigt intresse för läsning. De upptäcker att texter är en källa till glädje och förnöjelse och kan föra dem till nya, fantastiska världar med överraskningar och spänning. Högläsningen gör dessutom barnen delaktiga i en kraftfull social inlärningsprocess, där de vuxna fungerar som viktiga förebilder som demonstrerar läsandets glädje och långsiktiga värde.

Finns det sätt att läsa som är bättre än andra?

Att läsa högt för barn är inte lätt. Det gäller att läsa uttrycksfullt, med rätt tempo och betoning för att fånga och upprätthålla barnens uppmärksamhet. Man måste vara lyhörd för barnens behov av förklaringar och anknytningar till egna erfarenheter utan att förlora textens röda tråd. Man måste kunna utnyttja bilderna i boken för att skapa stämning och nya tolkningsmöjligheter. Man måste kunna skapa en atmosfär av förtrolighet där man med utgångspunkt från texten kan samtala om viktiga frågor. Undersökningar har visat att föräldrars eller förskolepersonals sätt att samspela med barnet under högläsning varierar mycket. Några läser bara en berättelse från början till slut utan uppehåll och förutsätter att barnet hör på. Andra gör ofta pauser under läsningen och diskuterar nya och okända begrepp eller händelser.

Spelar det någon roll vad man läser?

Den gyllene regeln är att välja böcker som ligger nätt och jämnt över barnens utvecklingsnivå. De måste alltså inrymma språkliga utmaningar som inte får vara för stora, barnen måste känna igen sig, kunna identifiera sig med huvudgestalter men också få uppleva spänning och humor. Det spelar alltså stor roll vad man väljer för böcker. Många barnbibliotekarier har känsla för detta och kan ge föräldrar goda råd. Det här är i själva verket en utomordentligt svår problematik. Barn är ju mycket olika. Vi har goda skäl att anta att generna spelar stor roll för hur mottagliga barn är för verbal stimulans. Somliga barn glider raskt ut ur förälderns knä och väljer andra sysselsättningar. Då gäller det att inte ge upp. Någonstans finns säkert en bok som kan fånga även den mest motståndskraftigas intresse.

Hur uppmuntrar man sitt barns språkliga självförtroende?

Självförtroende byggs upp redan i tidig spädbarnsålder och handlar mycket om anknytning. Barn som får en varm, trygg, säker och stabil anknytning till föräldrarna tidigt utvecklar ett kognitivt mod som innebär att det vänder sig nyfiket mot världen och vill utforska dess möjligheter. De vågar ta kommunikativ kontakt med andra människor och kan därmed utveckla sitt språk.

Lässtunderna är särskilt viktiga när det gäller att utveckla barnens språkliga självförtroende. I samtalen om bilderna, orden, händelserna och slutet får barnet rika möjligheter att utveckla sitt språk. Här bör man naturligtvis avstå från att korrigera felsägningar i fråga om uttal, ordval och grammatik. I stället gäller det hela tiden att uppmuntra och visa glädje över barnets språkliga kreativitet och lust.

Vad föredrar du själv att läsa?

Det varierar naturligtvis med barnets ålder. Det kan vara allt ifrån Örnis Bilar till den Lille Prinsen. Bröderna Grimms sagor var självklara. Muminböckerna var helt underbara, farliga och roliga. Det är svårt att komma förbi Astrid Lindgren. Allra mest glädje för mina barn, barnbarn och mig själv har nog Lennart Hellsing gett oss. Mina barnbarn som nu börjat på universitet reciterar tillsammans med mig när vi ses Abd al Djilar, Sju fikon, Fru Scheherazade m.fl. direkt ur minnet.

Högläsningen för mina egna barn fortsatte länge. På söndagarna hade vi alltid en stund tillsammans ända upp i tonåren då jag läste Huckleberry Finn, Tom Sawyer, Greven av Monte Christo, De tre musketörerna. Och läsintresset har varit bestående. Nylästa böcker är ännu ett hett ämne när vi träffas.