Jag fick högre status när jag började skriva barnböcker
Att avslöja slutet på deckaren är en dödssynd och färgsorterade bokhyllor borde förbjudas. Och vuxna borde läsa mer barnlitteratur! Författaren Kristina Ohlsson och Magnus Granqvist, Akademibokhandelns butikschef i Åkersberga, möttes för ett samtal om böcker, bokminnen och barns läsning.
På fiket i Gamla stan i Stockholm är det morgonrusning. Kaffemaskinen fräser, bullar beställs vid disken och jobbsamtal avhandlas i rasande fart.
Och längst in i lokalen sitter två personer i en kyrkbänk från 1700-talet. De pratar engagerat och kyrkbänken knarrar så fort någon av dem gestikulerar. Och de gestikulerar ofta, för de pratar om något de båda älskar. Nämligen böcker.
De läser hela tiden, och överallt, och har skrivande och läsande som yrke – Kristina Ohlsson är en av Sveriges bäst säljande författare och Magnus Granqvist är butikschef på Akademibokhandeln i Åkersberga.
Vilken var er största läsupplevelse i bokslukaråldern?
– Jag läste allt, alltid. Men sommaren var ett crescendo. Jag minns när man skulle låna tio böcker på biblioteket och få en som present, jag lånade 20 och fick två. Jag läste enormt mycket. En bok som verkligen drabbade mig var Hemlängtan av Michelle Magorian, jag började gråta när den var klar eftersom jag inte ville att den skulle ta slut, säger Kristina.
– Vad kul, just den boken vet jag att många av mina vänner har som favoritbok. Jag själv älskade serier. En av mina bästa stunder under veckan var på fredagen när Kalle Anka kom i brevlådan. Jag läste kilometervis med serier, säger Magnus.
Hur ska vi locka barnen till läsning?
– Allt måste vara okej att läsa, jag skulle aldrig, aldrig säga till ett barn att ”Läs inte Fem-böckerna”. Sådant hörde jag när jag var barn och man får bara inte säga så. Det viktiga är att man läser. Gå till biblioteket, go bananas! Läs Zlatan-boken, fakta eller vad du vill. Författaren Martin Widmark brukar säga att föräldrar måste läsa själva, så att barnen ser att det är något man gör, inte bara säger att man ska göra. Lite som att visa hur man ska äta genom att själv äta nyttigt, föregå med gott exempel helt enkelt, säger Kristina.
– Och se till att det finns böcker hemma. Fråga personalen på biblioteket och i bokhandeln om tips. Låt barnen börja läsa serier om de vill, all läsning är bra läsning, säger Magnus.
Kristina vill också slå ett slag för att vuxna börjar läsa barnlitteratur.
– Vi vuxna borde läsa mer barnböcker, det är en underskattad litterär genre för vuxna. Då menar jag inte pekböcker, utan de stora berättelserna. Det är absolut inget man ska värja sig mot som vuxen, utan det är en stor upplevelse att läsa god barnlitteratur.
Däremot vänder sig både Kristina och Magnus mot att det skulle finnas god och dålig litteratur.
– Inget i Sverige verkar vara fulare än deckare och romance. Jag märkte faktiskt att jag fick högre status när jag började skriva barnböcker. Det lyfte mig enormt rent författarmässigt. Personligen både var och är jag bedrövad över att det var så. Varför räckte inte deckarna? säger Kristina.
Kristina har många unga läsare, böckerna har sålts i nästan 120 000 exemplar och lånas flitigt på biblioteken. Hon har skrivit fem barnböcker och hon får ofta brev från lärare och läsare.
– Det är jätteroligt att det är så många som läser mina böcker. En lärare skrev: ”Dina böcker är några av få som jag kan ge både till en elev som är nyanländ från Irak och till en elev som kräver väldigt mycket”. Då gjorde jag en high five med mig själv.
Hur lyckas du nå den spännvidden?
– Språket får aldrig stå i vägen för intrigen, jag vill gärna att nyanlände Mohammed ska kunna läsa och förstå. Böckerna är spökhistorier och de ska bli både rädda och nyfikna på första sidan. När jag skriver barnböcker skriver jag med
tre S i bakhuvudet, språket, stämningen och storyn, i den ordningen.
– Ja, språket är verkligen viktigt att tänka på i barnböcker, det kan bli en stoppkloss annars, fyller Magnus i.
Hur ser det ut hemma hos er, har ni mycket böcker?
– Jag har så sjukt mycket böcker att det är skandalöst, jag måste nästan flytta för att det är så mycket böcker, säger Kristina.
– Vi har också väggar av böcker, men jag har faktiskt lärt mig att göra mig av med dem. Jag ger bort till Myrorna och en och annan pocket har nog gått i pappersåtervinningen, säger Magnus.
– Jag har väldigt svårt att slänga böcker, jag vill ju ha dem kvar. I källaren hade jag tre kartonger som jag gav bort och nu i efterhand tänker jag att Jane Fondas träningsbok ändå var ganska skojig att bläddra i, säger Kristina.
För Magnus är böcker ett sätt att minnas.
– Bokhyllan för mig är som ett fotoalbum. Plockar jag fram en bok kan jag komma ihåg hur jag mådde när jag läste den, var jag befann mig i livet. Känner jag något för en bok har jag den kvar, säger Magnus.
Kristina ser böckerna som en skatt, men också som ett sätt att dekorera hemmet. Men varken hon eller Magnus förstår sig på färgsorterade bokhyllor.
– Brokigheten som blir av en vanlig bokstavsordning, det är så snyggt, säger Magnus.
– Det ser mer levande ut, det är så löjligt med färgsorterade bokhyllor. Det känns inte som att folk verkligen läser i sådana familjer, säger Kristina.
Även om bådas läsfavoritställe är soffan, så kan de läsa överallt och alltid.
– Jag har alltid med mig en bok i väskan. Jag är ganska bra på att sätta på och stänga av, har jag fem minuter över kan jag läsa i fyra och en halv, säger Magnus.
– Jag reser en del med mina manus och då kan jag ta med manuset när jag äter middag, säger Kristina. ⁄
Text: KARIN HEROU Foto: ANNA-LENA AHLSTRÖM