”Jag blir allt räddare för att såra någon"

Alex Schulman. Foto: Martin Cederblad

I sina böcker har Alex Schulman ofta öppnat dörren till sitt liv på vid gavel. Men i nyutgivna Malma station blev utgångspunkten en plats istället för en sann händelse i hans liv.

- Jag ville att boken skulle utspela sig på ett tåg. Någon sa någon gång: ”Jag har aldrig sett ett tåg passera utan att känna en febrig lust att sitta ombord på det.” Jag håller med, har alltid tyckt att tåg skulle vara en spännande plats att ha som spelplats för en roman, säger Alex.

Medan flera av hans tidigare böcker legat nära verkligheten är han kanske längre ifrån sitt eget liv än någonsin i Malma station. Han känner sig friare nu berättar han.
 

Att skriva fiktivt har märkligt nog gjort att jag känner mig mer privat och personlig än annars.

- När jag skriver om mitt liv måste jag ta hänsyn till så många. Till mig själv, min fru, mina barn, mina bröder. Jag blir allt räddare för att såra någon, att något jag skriver ska resultera i ytterligare ett familjebråk. Att skriva fiktivt har märkligt nog gjort att jag känner mig mer privat och personlig än annars.

Just familjetrauman är ett återkommande tema i hans böcker. I Bränn alla mina brev reste han tillbaka till 1932 för att ta reda på vad som hände mellan hans morfar, den kända författaren Sven Stolpe och hans mormor, översättaren Karin Stolpe. Även den nya boken nystar i ett familjetrauma. Varför är just familjetrauman så viktiga att prata om?

- Det är kanske inte viktigt generellt, men för mig har det blivit viktigt. Jag funderar ofta på vad som hände i min barndom och hur det påverkat mig. Kunde jag blivit en annan person om inte allt det där hände mig?

I Malma station sviker huvudkaraktären Harriet sin egen dotter, såsom hon blev sviken själv som barn. Sveket Harriet upplevde ger med andra ord efterklang i decennier.  

- Jag tycker det är en spännande tanke, detta att bakom varje familjesorg finns en annan familjesorg - oändligt. När jag skrev Bränn alla mina brev lekte jag med tanken att ondskan i släkten startade med min morfar Sven Stolpe. Men i mitt arbete hittade jag att också innan honom fanns det sår. Något hände Sven Stolpe när han var barn. Han blev inte ond från ingenstans. Bakom den sorgen fanns en annan sorg.

Schulmans fiktiva roman Överlevarna, som gavs ut 2020, handlade just om en sårig barndom och livet som följer. Den hyllades av kritiker och Svenska dagbladet skrev: ”Mellan raderna skymtar en författare med siktet inställt mot horisonten, som vill vidare. Man blir nyfiken på vart det bär." Det bar faktiskt hela vägen över horisonten, till både USA och Asien. Två veckor efter utgivningen hade Överlevarna redan sålts till hela 12 länder.

- Det är ju det jag drömt om, sedan begynnelsen. Att få åka till New York, gå in på Barnes and Noble och där ligger min bok i disken! Det är ALLT! Tyvärr gick det åt helvete i USA för Överlevarna, boken sålde ett par hundra ex, så chansen att den verkligen ligger där i disken är rätt liten…

Desto bättre gick det i Norden och det tycks inte gå någon nöd på Alex som ständigt är aktuell med nya projekt, under hösten 2022 både med Malma Station och föreställningen Tröstrapporter på Dramaten. Men skrivprojekt efter skrivprojekt kan bli ensamt, vi kan inte låta bli att undra om Alex någonsin kommer skriva en roman med någon annan.

- Jag har alltid velat göra något med min vän Fredrik Wikingsson. Och jag skulle vilja arbeta med Veronica Zacco, som skrev manuset till filmen Bränn alla mina brev. Men jag tror jag vill göra andra saker med dem - en bok skriver jag alltid själv, säger han.
 

Jag är så utled på fin litteratur där absolut ingenting händer.

Fördelen med att skriva själv är att Alex får fortsätta forma böckerna och sitt författarskap precis hur han vill. För honom finns det nämligen alltid tre huvudingredienser i en bra bok:

- Handling, handling, handling. Jag är så utled på fin litteratur där absolut ingenting händer. Visst, de där författarna får en massa fina priser och kan positionera sig själva som fina författare, men utan handling händer ingenting inne i mig.

Inspirationen till sitt eget skrivande har han hämtat från flera olika författare, men om han måste välja en är det Tomas Tranströmers Sorgegondolen från 1996 som gjort störst avtryck på hans egen skrivstil.

- Jag försöker, som Tranströmer, att beskriva ett skeende dels med så få ord som möjligt, och så tydligt som möjligt, och jag försöker, som Tranströmer, att göra så att allt det komplexa ligger mellan raderna. Jag säger inte att jag lyckats, men jag försöker, hela tiden.

Tranströmers poesi är minst sagt inspirerande, men vi måste ändå fråga… Om han bara fick läsa en enda bok resten av livet, vilken skulle då hedersplatsen på Alex Schulmans nattygsbord? Svaret är solklart.

- 100 år av ensamhet. Den är så jävla rik!!!