Antibarbarus

En av vår nationalskald August Strindbergs mest underliga böcker. Strindberg skrev många underliga böcker och den här tillhör helt avgjort de allra mest underliga! Boken har titeln Antibarbarus. Den innehåller Strindbergs burdusa nedsabling av den vanliga kemins lära om grundämnena och hans lansering av en egen kemi som gör gällande att det bara finns ett enda grundämne, nämligen väte. Alla andra ämnen är uppbyggda av väte. Vilket skulle bevisas - och bevisningen genomför Strindberg genom att åskådligt berätta om sina experiment med svavel och andra kemikalier som han upphettar i deglar och blandar med vatten och andra vätskor och låter indunsta i skålar.
   Han "bevisar" att svavel inte är ett grundämne utan innehåller kol, att luft inte består av syre och kväve utan av syre och väte, precis som vatten. Vatten är förtätad luft! Han bevisar att en metall kan förvandlas till en annan metall, "transmuteras", som i den medeltida alkemin, genom enkla metoder. Och så vidare.
   Även för den som inte är hemma i kemi är det mycket rolig läsning, eftersom det är August Strindberg som har ordet, hans formidabla pondus som ordbehandlare gör att de mest vansinniga tankegångar får emfas. Flera kemister av facket har undersökt Strindbergs utredningar och samtliga har varit iskallt fördömande: det här är i vetenskapligt avseende genomgående antingen felaktigt eller ointressant, "det som är riktigt är inte nytt och det som är nytt är inte riktigt". Men möjligheten finns ju att läsa detta som litteratur - och som litteratur, som fantasier, som poesi, är det jätteintressant!
   Bakhålls nyutgåva är till sin huvuddel en faksimil av originalutgåvan - men med några tillägg: i ett efterord redogör Peter Glas för Strindbergs aktiviteter som kemist och framförallt för hans försök att göra guld. Vi återger också i färgtryck ett av Strindbergs legendomspunna "guldprov" - ett papper med gula stänk som enligt hans övertygelse innehöll guld. Guldprovet förvaras idag på handskriftsavdelningen på Lunds Universitetsbibliotek och tack vare deras tillmötesgående har Bakhåll fått möjlighet att återge det i vår utgåva av denna bok.
   Perioden i Strindbergs liv med det fanatiska kemiintresset var också den mest kaotiska perioden i hans liv, tiden i Berlin och Paris 1893-1896 som kulminerade i den s k infernokrisen. 1893 hade han lämnat sin första hustru Siri von Essen och de tre barnen. I Berlin träffade han Frida Uhl som han gifte sig och fick dottern Kerstin med. Men även detta äktenskap gick snabbt mot sin upplösning. I Paris 1895 var han dessutom ekonomiskt bankrutt. Han kunde inte betala underhåll för sina barn och inte hyran för sin bostad. Gång på gång drabbades han av psykotiska sammanbrott. Han tyckte att han var förföljd, att han var utsatt för elektriska strålar, att åskan siktade på honom, att vänner och bekanta konspirerade mot honom, att grannarna utförde symboliska handlingar riktade mot honom enligt ett hemligt system.
   Den infernaliska tiden upphörde när han fann ro i Lund. Under två år i Lund, 1897-1899, fann han sig själv igen, fick ett nytt liv, ett "vita nuova", han fick radikalt förnyade livskrafter och började åter skriva skönlitteratur. Även i Lund gjorde han kemiska experiment och försökte tillverka guld, men inte alls under så själsligt upprivande former som i Paris.