Att bära stort lass över små tuvor

Om Marit bara kunde gråta lite snyggt, sådär som de gör på film. Långsamma tårar och släta kinder, utan snor och svullna ögonlock. Då skulle väl Sophie ta henne tillbaka? Eller om Marit fick ett nytt jobb och hade råd att gå till frisören. Då skulle allt bli bra igen.

Men Marit gråter inte. Inte för att hon inte försöker, utan för att alla tårar och det mesta av snoret, har försvunnit. Gömt sig i ett svart hål, tillsammans med den halva dubbelsängen och Marits midja. När dottern fyller år och en kindkyss blir hängande i luften, inser Marit att hon är överflödig och lika gärna kan ta en väldigt lång promenad.

Tillsammans med hunden Mazarin (som inte vill gå någonstans alls), börjar Marit vandra genom Hela Jävla Sverige. Eller åtminstone lite här och där. Marit ska nämligen bli en Ny Människa. Eller åtminstone lite smalare.

Att bära stort lass över små tuvor är en lite mörkare feelgood-roman, som även bjuder på skratt. En berättelse om förnekelse och billigt vin på påse, om möten med människor och vilda djur. Om stor rädsla och litet mod och om de vidunderliga vyer vi kan uppleva, om vi inte råkar frysa ihjäl. Att tappa bort sig själv och hitta något annat. Samt något ord om att torka sig i ändan med fridlyst mossa.

Berättelsen är fartfylld och författaren räds inte att djupdyka i människans mörkaste mörker, men det blir aldrig för tungt tack vare humorn som genomsyrar det lättlästa språket. 4/5 i betyg av Sabine Mickelsson, BTJ