Carmilla

"Att denna lilla gotiska pärla ändå är så okänd bland allmänheten är ett mysterium - Lundaförlaget Bakhåll gör en sann kulturgärning när de ger ut den i utmärkt nyöversättning av Charlotte Hjukström." Margit Richert, Svenska Dagbladet

Sheridan Le Fanus kortroman Carmilla, kallad "världens första vampyrberättelse", i nyöversättning och med efterord av Charlotte Hjukström.

Berättaren, Laura, är nitton år. Hon ser tillbaka på en barndom utan lekkamrater, ensam med sin pappa och tjänstefolket i det visserligen stora och luxuösa men avlägset belägna slottet.

Det är långt till närmaste by, rättare sagt långt till närmaste bebodda by - den by som ligger på en halvmils håll är en ödeby runt ett övergivet slott som ägts av den utdöda släkten Karnstein.

Laura drar sig ibland till minnes att hon en gång i sexårsåldern hade en märklig dröm. Hon drömde att hon mitt i natten fick besök i sitt sovrum av en ung kvinna som utan att säga något kom till hennes säng och smekte henne kärleksfullt och så småningom drog sig tillbaka, bara försvann på ett oförklarligt vis, omärkligt och ljudlöst.

Nu är Laura som sagt vuxen, och hon försmäktar i sin brist på umgänge och vänner. Så en kväll sker en vagnsolycka utanför slottet. Ett ekipage med ledsagande ryttare stormar fram i högsta fart längs vägen, gör en otursam gir och välter med vagnen. Tumultet lägger sig och en flicka i Lauras ålder lyfts ut ur vagnen, avsvimmad.

Sällskapet leds av vad som verkar vara flickans mor, en ståtlig medelålders kvinna, troligen grevinna, som förklarar att hon är ute på ett viktigt uppdrag och absolut måste skynda vidare.

Flickan är inte allvarligt skadad men hon bör kanske inte följa med när den skyndsamma färden återupptas - hon behöver vila. Det är Laura och hennes far som föreslår att flickan stannar en tid på slottet tills hon mår bättre.

Det är så det går till när Lauras ensamhet äntligen bryts och hon får en jämngammal vän.

Och flickans namn är - Carmilla.

Längre än så bör inte handlingen i denna mycket spännande och mycket kusliga berättelse föregripas, en berättelse som än idag känns som en fullständig vampyrhistoria med alla de inslag av blodsmystik och sexuell hetta som vi förväntar oss. Redan i denna tidiga - kanske världens - allra första vampyrroman - är alltså genren fullgången och frågan är om en vampyrberättelse nånsin kan bli så mycket bättre, så mycket mer spännande än så här!

Sheridan Le Fanu var liksom Bram Stoker irländare. Stoker publicerade sin stora vampyrroman Dracula - som ofta kallats vampyrgenrens första verk - år 1897. Men redan 25 år tidigare, 1872, hade Le Fanu gett ut volymen In A Glass Darkly med fem berättelser om det övernaturliga, däribland långnovellen eller kortromanen Carmilla. (Det är alltså lätt att se att Le Fanus verk kom ut före Stokers, men att utnämna en text till den absolut första i sin genre är svårare, bland annat beroende på att gränsdragningen mellan skönlitteratur och upptecknad folklore inte är enkel. Det har funnits föreställningar om blodsugande varelser långt innan det fanns romaner och noveller och vilken berättelse som var den absolut första kommer att handla om hur man avgränsar begreppen roman och novell från andra sorters texter.)

Carmilla är, förutom en tidig vampyrberättelse, också en tidig lesbisk roman. Kärleken mellan Laura och Carmilla är het, den är fysisk, den är genomgripande och alltomslutande. Den sidoställer hela arsenaler av etablerade begrepp och förhållningsregler. Laura och Carmilla nonchalerar helt sonika den manliga regimen över könsmaktsordningen. De väljer själva vem de vill tillhöra - detta i en omgivning som är konservativt patriarkalisk och saknar acceptans för deras variant av kärlek.