Den uppgrävda jorden

Det är lika mycket reportage som det är en politisk thriller Simon Olofsson Norrbottens-Kuriren

Det finns också ett slags murrig folkhemston i en jordig och rostig färgskala som för tankarna till barnböcker i det svenska folkhemmets sjuttiotal det vill säga till den tid och plats vars efterfrågan utgjorde en viktig del av själva förutsättningen för att barn skulle stjälas och skeppas runt som handelsvaror. Det är ett estetiskt grepp som understryker den dominerande känslan i läsningen av Den uppgrävda jorden att det här är en bok som faktiskt gör Sverige till ett annat land. Kristina Lindquist, Dagens Nyheter

Teckningsstilen är även denna gång inspirerad av asiatisk seriekonst. Det är gulliga och runda ansikten, vilket kontrasterar mot det tunga ämnet. Effektivt avbrutna av ensidesrutor som understryker känslorna av sorg och vanmakt. Nils Palmeby, Gefle Dagblad

Serieromanen är baserad på vittnesmål och långa intervjuer. Texten är i fokus, men ibland säger bilderna mer än vad ord kan. Kramen vid återföreningen och formulär där blivande adoptivföräldrar fyller i sina önskemål. Det är smärtsam läsning som ger en mer komplicerad bild av adoptioner av barn. Lisa Bring, Mariestads-Tidningen

 

När adopterade Maria efter många års röttersök till slut hittar sin mamma, får hon veta att hennes bakgrundspapper inte stämmer. Mamman har inte alls lämnat henne frivilligt, och det visar sig senare att Maria är ett av de tusentals fall som ingår i en omfattande brottsutredning i Chile, i vilken det uppskattas att upp till 20 000 barn kan ha stulits från sina familjer för adoption.

När Maria frågar sin adoptionsförmedling om sin mammas vittnesmål, får hon höra att detta är en vanlig reaktion från de skuldtyngda föräldrarna eftersom de skäms för att de lämnat bort sina barn. Trots att förklaringen skaver, låter Maria det hela vara och tänker inte på det förrän nyheten om de stulna barnen till slut når Sverige i början av 2018, då det uppdagas att hundratals av dem hamnat i landet.

Den uppgrävda jorden är ett dokumentärt vittnesmål som bygger på hundratals timmar av intervjuer med adopterade och förstaföräldrar. Det handlar om den ensamma och smärtsamma kamp som adoptionsindustrins brottsoffer själva fått föra utan något som helst stöd eller hjälp från staten eller de förmedlingar som förde dem till Sverige. Det är också en hyllning till den glödande aktivism och solidaritetsarbete som Maria och ett fåtal andra adopterade ägnar sig åt i ett försök att få upprättelse för de brott de och deras chilenska familjer utsatts för.

Lisa Wool-Rim Sjöblom, född 1977, är bland annat serieskapare, grafisk formgivare, och illustratör. Debutboken Palimpsest (2016) om hennes egen korrupta adoptionsprocess rönte stor uppmärksamhet och Lisa Wool-Rim Sjöblom har sedan dess varit en av de mest tongivande och kunniga rösterna i den svenska debatten om adoption. Palimpsest är utgiven på flera språk.