Den vilda rättvisan: Judisk hämnd efter Förintelsen

Hämnd. Det är ett starkt ord, och något vi sällan bejakar. Men om inte rättvisa skipas så är hämnd något som vi oftare accepterar. I rättegångarna efter Förintelsen var det få nazister som straffades och de flesta av dem som dömdes fick i förhållande till de oerhörda brott de begått milda domar. I några fall bara några minuter per mord. Å andra sidan, som Hanna Arendt var inne på, hur ska man kunna utdöma adekvata straff för folkmord?

Och är inte hämnden redan inbyggd i rättssystemet? Att straffa en brottsling är att hämnas en smula. Så hur ser den giltiga hämnden ut? Vem har rätt att hämnas? Var det riktigt av judiska soldater i judiska brigaden att söka upp nazister och avrätta dem som gjort sig skyldiga till massavrättningar? Var det rätt att som privatperson söka upp och döda enskilda nazister? Var det rätt att skriva om lagarna så att straff kunde tas retroaktivt?

Kort sagt: Var går gränsen för hämnden - och vem har rätt att utkräva den? Och hur?

Detta är frågor som Den vilda rättvisan: Judisk hämnd efter Förintelsen djupdyker i. Kenneth Hermele började skriva boken i direkt anslutning till sin förra bok om judiskt motstånd, Inte som lamm till slakt, före Israels svar på Hamas blodiga terrorattack i oktober 2023.

Boken är alltså inte bara skrämmande aktuell, utan frågan om hämnd och rättvisa är nu något som vi alla måste fundera över. När stater tar hämnd, vad händer då? Och vilka metoder kan anses vara tillåtna?

De moraliska frågorna i Den vilda rättvisan är omöjliga att värja sig mot och Kenneth Hermele är en mycket modig vägvisare i ett mörkt landskap.