Döden och Kerstin

"Hon har lagt mig i matsalen för att det är här jag ska dö. Det är inte muntrare än det låter. Inte värre heller."

Kapten Rönner ligger i en villa på Åland och dör. Han hör sin hustru och hennes sommargäster skvallra i salongen, medan minnena tränger på i allt febrigare visioner. Det är 1960-tal och färjetrafiken på Östersjön har precis börjat växa till ett fenomen. Och det är till havet tanken ständigt återvänder, till däck och kommandobryggor. Till sjöresans undantagstillstånd, som gör också livet i land till ett undantag. I fragmentariska hågkomster bryts moderniteten mot det gamla livet och en mans självbild mot det som kunde ha varit.

I Uppsala förbereder sig Kerstin under några hektiska dagar för ännu en sommar som gäst i Rönners hus. För henne är turistens temporära undantagstillstånd en stor frihet. I det tillfälliga kan man vara som man vill.

Sebastian Johans, bördig från Åland, är författare och konstkritiker, bland annat i Dagens Nyheter. Hans första roman, Broarna (2020), fick lysande recensioner och nominerades till Nordiska rådets pris.

»I denna sin andra roman tar Johans ett stort steg till ( . . . ) Döden och Kerstin är en originell och mycket läsvärd roman om livet, längtan, kärleken och döden.« Ulrika Knutson, DN.

»En rymd öppnar sig när kaptenens trevande och nötta ord möter Kerstins framtidsrus, en rymd vari förlusten och kärleken till svunnen värld ryms.« Houssin Vennberg Sninate, SvD.

»Upplägget borgar för stor stilistisk spännvidd och Johans varvar skickligt poetiskt och prosaiskt, realistiskt och drömskt, tragiskt och komiskt ( . . . ) Historiska händelser, personer och fartyg flimrar förbi, men allt blir till kropp i kapten Rönners kropp. Johans får historien att leva. I porträttet av Rönner frigör han den som konst.« Freja Rudels, Åbo Underrättelser.

»Med ett sakligt språk lämnas värderingen av dessa två världar åt läsaren, inga pekpinnar eller berättarkommentarer styr vilken av de båda som väger tyngre. Titeln antyder naturligtvis den underliggande kritiken, det är inte bara Rönner som dör, utan en epok, och med den en uppsättning värderingar.« Claes Wahlin, Aftonbladet.