"Prestationsprinsessor", "duktiga flickor". Samhällets syn på högpresterande kvinnor skevar. Vi har bland annat hört röster som menar att kvinnor ska sluta vara duktiga och sänka kraven på sig själva, men är det verkligen rätt väg att gå? I själva verket har vi mycket att lära av den duktiga flickan. Flit, strävsamhet och höga förväntningar möjliggör klassresor, krossar glastak och får drömmar att slå in. Nu tar Birgitta Ohlsson revansch för den duktiga flickan. Med utgångspunkt i sitt eget liv visar hon att duktighet och höga prestationskrav inte behöver vara en börda. Det kan lika gärna vara ett maktmedel och ett redskap på vägen mot ett mer jämställt samhälle.
I den här boken går Birgitta Ohlsson ut med ett personligt och politiskt försvarstal till de duktiga flickorna, och visar vilken kraft och frihet som kommer med att vara "duktig".
Birgitta Ohlssons bok är både personlig och full av fakta. Det är mycket igenkänning som får mig att både le och bli lite förbannad. jag gillar att det samtidigt är en riktig 'peppbok' - offerkoftan saknas och det känns skönt, duktiga flickor hyllas istället rejält. Det här är läsning för alla - unga, gamla, kvinnor, män, flickor, pojkar.
“Till försvar för den duktiga kvinnans rättigheter”
Hon har kallats prestationsprinsessa. Det känns så typiskt. En man skulle aldrig kallas prestationsprins (finns ens ordet i svenskan?). Det är mycket pepp i den här boken. Hon vågar vara personlig. Samtidigt tar hon upp viktiga årtal i svensk kvinnohistoria. Som att det var först 1989 som alla yrken öppnades för svenska kvinnor. Krossade glastak, anyone?!