En drake lyfter bara i motvind : roman

En drake lyfter bara i motvind - en kombinerad polisroman och kärleksberättelse förlagd till Lund 2003 med allt vad det innebär av stursk rotlöshet, hårdför humor och filosofisk vanmakt.
   Robert Wall är punkaren som vuxit upp och blivit kriminalpolis - ja, just det, punkaren har blivit kriminalpolis! - men inte någon briljant kriminalpolis som man såklart skulle föredra för att livsödeslogiken skulle gå ihop, tvärtom är det ganska tydligt att Robert Wall är en ganska dålig kriminalpolis, ganska lågpresterande, ganska riktningslös.
   Hur blev han överhuvudtaget kriminalinspektör? Det berodde på att han en gång löste ett sensationellt mordfall av ren slump. Han slumrade på tåget och råkade höra två Rolling Stones-fans planera ett rånmord - som några år senare iscensattes precis på det sätt som de båda männen skroderat om. Wall kände igen en av dem och fick äran av att fallet klarades upp. Han avancerade i poliskarriären men blev inte dugligare för det.
   Nu är han nyskild, 43 år, med tonårsbarn som tillrättavisar honom för allt han företar sig. Just när han står mitt i sin livskris drabbas Lund av en serie mystiska mord och plötsligt befinner sig Robert i händelsernas centrum igen.
   Det finns inte många spaningsuppslag och trots att lundapolisen har fått förstärkning från rikskrim och fallet har högsta prioritet har utredningen kört fast. En gemensam nämnare är att offren varit på restaurang Lusthuset samma kväll som de knivmördats. Robert försöker koncentrera sig och verkligen läsa den 8 sidor långa sammanfattningen men han orkar inte, hans tankar är på annat håll. Han försöker ruska av sig de trista känslorna efter skilsmässan från Petra, men lyckas inte med det heller. Petra är en så irriterande dominant kvinna, med en infernalisk förmåga att få just honom att känna sig värdelös, hon är missnöjd med allt och hon kan konsten att verbalisera sitt missnöje med sådan kraft att själva språket tar slut, det finns inga ord kvar till Robert. Han flyr till biljardhallen, till sina gamla kompisar, Olof, Kristoffer, Carsten.
   För tjugo år sen hade de en punkgrupp tillsammans som härjade på Lunds minsta scener, vinden i rivningshuset bakom Åhlns och Klubb Kashban t ex, och gallskrek sin hitlåt "Mossan går på Mogadon, vem bryr sig om deee?". Gruppen upplöstes efter några år men återuppstod som replokalgrupp igen och igen. Grabbarna träffades kravlöst då och då och hamrade några timmar på sina instrument. Även om det lät illa så kändes det bra, själva samvaron gav floder av energi. Och nu, mer än 20 år senare när de alla hunnit bli mer än dubbelt så gamla som de var då, har gruppen fått en nytändning, hyrt en replokal igen och börjat bullra igen. Nu heter gruppen Hermann Hesse och Carsten har gått igång på alla cylindrar. Han vill ordna spelningar och skivkontrakt och turn i Japan. Vad Carsten målar upp är förstås bara orealistiska drömslott, inget av det där kommer att bli av. Men när de vräker på som värst i replokalen och refrängen "Vem bryr sig om deee?" ringer i öronen känns allting ändå rätt igen. Föga anar Robert att den gamla återupptagna punkgemenskapen ska hjälpa honom att lösa mordfallen och återställa hans respekt som polis.
   Robert drabbas visserligen av motgång efter motgång, men uppvisar en segbluesig råstyrka och marscherar vidare. Jag mår bara bra av motgångar! ropar han. En drake lyfter bara i motvind! Denna tes blir romanens trösterika mantra. Den indikerar att det oftast finns en liten gnutta viktigt hopp kvar, till och med när omgivningen påstår att man är uträknad.