Fanfarlo

Charles Baudelaires passionerade och depraverade kärleksberättelse Fanfarlo - till formatet en långnovell eller kortroman - en elegant, ledigt berättad historia om urspårad kärlek, destruktivt vacker, underskönt elak, skriven med lättaste hand men svartaste bläck av den berömde demonen i sidenscarf, nihilisten med manikyrerade naglar.
   Charles Baudelaire (1821-1867) är den litterära modernismens själva stamfader. Med sin diktsamling Ondskans blommor som utkom 1857 och dömdes i en uppmärksammad rättegång för att ha sårat tukt och sedlighet åstadkom han mycket mer än bara en skandal. Idag kan man konstatera att såväl de tidiga modernisterna, Verlaine, Rimbaud, Mallarmé osv, som deras arvtagare, Pound, Eliot, Rilke, Lorca, Alberti, Ekelöf osv - ja i stort sett alla modernistiska poeter uppvisar ett andligt släktskap med Baudelaire.
   Vad Baudelaire kände inför Paris och hela samhällslivet var spleen, leda, och han broderade ut sin avsky och sina äckelkänslor till ett konsekvent poetiskt program. Han sablade ner precis allting och skonade inte heller sig själv och sin självkänsla - för att i nästa sekund uppfyllas av poesins frälsningsrus och tvärvända depressionen i sin motsats, extatisk passion, gränslösa visioner av frihet, sjudande sinnlighet, våldsamt vibrerande kärlek.
   När Baudelaire som 21-åring kvitterade ut arvet efter sin far, 100 000 guldfranc, inledde han ett vidlyftigt liv som dandy i Paris. Han bjöd frikostigt vänner på mat och dryck, flyttade in i en flott våning, köpte lyxiga möbler, dyr konst, snobbiga kläder, smycken till sin älskarinna. På två år hade han konsumerat halva arvet. Då ingrep hans mor och styvfar och genomdrev att han omyndigförklarades. En advokat fick uppdraget att förvalta återstoden av arvet och enbart utbetala avkastningen av kapitalet, 200 franc i månaden till Baudelaire. Resten av sitt liv var Baudelaire lika fattig som de flesta andra Parispoeter, visserligen med dandyideal men med knaper ekonomi. Istället för flotta våningar fick han hålla till godo med Paris påvrare kyffen och titt och tätt måste han packa sina koffertar och flytta till något annat lika torftigt hyresrum för att undkomma alla som jagade honom för obetalda skulder.
   Älskarinnan var Jeanne Duval, en B-skådespelerska som gjort några småroller på en mindre teater i Paris. Hon blev kvinnan i Baudelaires liv, hans musa, föremålet för hans passion men också sinnebilden för de världsliga villkor han aldrig skulle lyckas foga sig i. I början av deras 18 år långa förhållande älskade han henne med en besatthet som gått till litteraturhistorien genom hans heta hyllningsdikter till hennes naiva själ, hennes fulländade kropp, hennes kolsvarta juvelglittrande ögon. Efterhand blev hon hans mara. De himmelsskriande personlighetsskillnaderna mellan dem skapade en oöverbryggbar avgrund. Hon var fullkomligt olitterär och hade inget sinne för hans författande och hennes frustration över att han inte drog in pengar växte snart till ett aggressivt hat. Hon skulle utan att tveka ha slängt alla hans manuskript på elden om det hade gett henne några franc. Gång på gång lämnade de varandra, bara för att en tid senare återförenas och fortsätta sina destruktiva drabbningar.