Fångsamhället som inte skulle finnas : överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890-1920

I avhandlingen Fångsamhället som inte skulle finnas närmar sig författaren fängelsets historia utifrån ett perspektiv där fången sätts i centrum. Perioden som undersöks är 1890-1920. Från och med 1893 skulle alla fångar i Sverige spendera de tre första åren isolerade från varandra. En tid som framstår som särskilt destruktiv i fångarnas skildringar då den ofta beskrivs utifrån psykiska lidanden. De som hade längre straff än så kom efteråt ut på den så kallade gemensamheten. I boken får vi följa hur både ensamfångar och gemensamfångar kunde påverka och förändra sin tillvaro genom att till exempel simulera sjukdom, knacka i väggarna för att kommunicera eller bedriva smuggling. Alltifrån förhörsprotokoll, smugglade meddelanden till fångbiografier och årsberättelser har använts för att skildra och analysera fångars strategier för att hantera fängelsevardagen.

Genom att studera hur den som var föremål för straffet handlat och skildrat sina erfarenheter får vi i denna avhandling en mer nyanserad bild av fängelsets historia. Bokens viktigaste resultat är att ensamfångarna skapade ett fångsamhälle i ett fängelsesystem som skulle isolera dem helt och hållet från varandra. Existensen av ett fångsamhälle förändrar vår hittillsvarande förståelse av ett fängelsesystem som var byggt på isoleringstanken och som användes på många håll i världen.