Forskningsfusk eller rättsövergrepp : granskning av en utredning vid Karolinska Institutet och Vetenskapsrådet

I den ovan citerade DN-artikeln, som var skriven av journalisten Per Snaprud, nämndes i och för sig inte namnet på den utpekade överläkaren. I texten gavs dock sådana uppgifter att vem som helst lätt skulle kunna identifiera honom, till exempel via offentliga myndighetsarkiv.
Självklart fanns det också på KI och på det sjukhus där han arbetade många som visste vem han var och ryktesspridningen kom snabbt igång. I artikeln citerades flitigt Jan Carlstedt-Duke, dekanus vid Karolinska Institutet, och Kerstin Uvnäs Moberg, professor vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) samt kollega och affärspartner till den utpekade professorn. Också denne senare hade blivit uppringd av Snaprud men avböjt att uttala sig per telefon innan utredningen var slutförd. I Sverige liksom i andra länder finns en konsensus om att ingen ska dömas ohörd och att ingen ska dömas bara på misstankar. Inom rättssystemet är beviskraven likaledes högt ställda och man brukar hänvisa till det latinska talesättet in dubio pro reo (vid tvivel, till fördel för den tilltalade). Även om principen inte finns bokstavligen inskriven i rättegångsbalken har det genom praxis blivit en grundregel att ingen ska dömas om det inte kan ställas utom allt rimligt tvivel att han eller hon är skyldig. Varför valde då KI, VR och DN att gå ut och ge offentlighet åt misstankar mot två enskilda personer som ännu inte hade fått möjlighet att försvara sig? Den oberoende utredning som KI ville få gjord var ju inte ens påbörjad. Vilket var det allmänintresse som motiverade att ännu inte utredda misstankar med upprinnelse i en affärskonflikt mellan två forskare basunerades ut i landets största morgontidning?