Hånskrattar du, din djävul

Livet bjuder ibland upp till märkliga turer.
Den tid, då du befinner dej i orkanens öga, känns det som om livet helt mist sin värdighet. Sorgen hand i hand med bitterheten, och det evinnerliga ältandet.
Hur ska detta sluta?

Jag har skrivit boken väldigt långt i syftet att skriva av mig, att få sorgens skugga att skingras. Boken bygger på min uppväxt och mitt liv, varvat med en fiktiv arbetsplats där jag återställer ordningen - i min fantasi.

Jag vill med min bok belysa, hur lätt du kan endera sänka eller uppmuntra en medmänniska. Vad är du mest bekväm med?

Konsekvenserna och följderna av ett förfluget, hårt ord kan hos mottagaren vara så ödesdigra. Hur tung blir inte vägen att gå, då mobbning och utfrysning följer dig på livets väg - både som barn och som vuxen. I skolan och på arbetsplatsen.

Varför ens ta risken att just DINA ord och handlingar kan göra en stor skada, då du lika enkelt kan bygga upp en medmänniska med vänlighet och respekt. Ta dig aldrig heller rollen som medlöpare och åskådare vid mobbning och trakasserier.

Tag istället ett aktivt beslut där du klart bestämt dig - jag tänker inte göra vardagen tyngre för min omgivning.

Tänk, om just dina ord gör skillnaden i en mörk stund.

Var snälla mot varandra!

Utdrag ur boken:
"... jag blir i stunden full av skratt och får bita mig i kinden för att inte brista ut i gapskratt. Där sitter du, med högsta vitsord i fjäsk och rövslick, och berättar för mig hur det sannerligen kan gå. Jag känner hur det kokar i mig men samtidigt så
har jag sannerligen ett trumfkort - jag kan mitt jobb. Det är i sanningens namn nånting som lilla Svante - som tänker med kuken - inte kan, och jag manar mig till lugn."