Krucifixet i Monpondo

ZULUSTAMMEN SOM SJUNGER BELLMAN

Mest iögonfallande i den lilla kyrkan är det meterhöga krucifixet över altaret.Korset är av ljusare träslag, kanske yellowwood, och på det hänger en törne-krönt Jesus, med kraftfullt negroida drag, grovt skuren i kolsvart ebenholts. Han är lite knubbigt buddhalik i kroppen, huvudet är oproportionerligt stort och ansiktsuttrycket tycktes mig vid första anblicken närmast chockerande. Jesus ler brett, rent av skrattar och visar stora vita tänder av elfenben.
Jesus ser glad ut, sa jag med den nedtonade röst man av respekt för de troende använder i kyrkor. Inte för att det angår mig, men är det riktigt passande när han pinas så?
Det är väl klart att han var glad, sa inkosi Thomas, hövdingen. Jesus var just i färd med att besegra synden och döden och ge oss evigt liv. Herregud! Han måste ha varit jublande glad.

Det egenartade krucifixet är inte det enda som väcker författaren Jonathan Freuds nyfikenhet när han första gången besöker den lilla byn i Zululand, Sydafrika. Byns invånare är lutheraner, talar fortfarande några ord svenska, och sjunger Bellman. Dessutom praktiserar de månggifte och har rykte om sig att vara promiskuösa.
Spåren visar sig leda tillbaka till en svensk missionär i början av förra seklet. Hans namn var Hans Akselius och han hade kommit till byn förvisad från sin församling i Småland.
Jonathan Freud har skrivit en gripande och personlig skildring av ett fascinerande människoöde. En roman med verklighetsbakgrund om kulturers möte och med ett budskap om ömsesidig respekt som ljuder in i våra dagar.