Kungl. Vetenskaps-Societeten i 1800-talets Uppsala

Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala, grundad 1710, går in i 1800-talet som ägare av en landets största naturaliesamlingar, en av dåtidens viktigaste infrastrukturer. En adjunkt anställs för samlingarnas vårdande och det är ett styvt jobb att ordna materialet på ett systematiskt sätt. Den egensinnige Göran Wahlenberg sköter uppgiften en period liksom storsamlaren Gabriel Marklin. Societeten driver ett eget forskningsprojekt som går ut på att mäta temperaturen nere i jorden. Det är den nya värmeläran som empiriskt testas. Den experimentella fysiken blir överlag allt starkare i Uppsala och det märks på flera sätt inom Societeten. Anders Jonas Ångström och Robert Thalén tar över som sekreterare efter Elias Fries, och det symboliserar att botanikens starka ställning i sällskapet och i lärdomsstaden är över. Under 1800-talet förbättras ekonomin och man kan dela ut stipendier till yngre forskare och har råd att bygga ut fastigheten. Carl von Linnés änka Sara Lisa ger Societeten en unik donation för att möjliggöra utdelandet av Linnépriset till hennes makes minne.
I sin tredje bok om Kungl. Vetenskaps-Societetens historia tar Hans Ellegren läsaren med på en resa genom 1800-talets Uppsala. Romantiken flödar i början av seklet och där finns Malla Silfverstolpes fredagssalonger. Universitetet ändrar sin karaktär när regelverket förnyas, forskningen får större betydelse och en mängd nya professurer inrättas. Järnvägen kommer till Uppsala 1870 och förbinder staden med omvärlden. Då försvinner också hotet om att flytta delar av, eller till och med hela, universitetet till Stockholm. När år 1900 närmar sig står Societeten i kontakt med organisationer världen över genom utbyten med sin tidskrift Nova Acta.