Livs äventyr i Japan och på Formosa 1652-1662

Utdrag ur boken: Ertappade Ett svagt ljus silades in genom några av hålen i segelsäckens kraftiga, sträva tyg. Liv kände en svag lukt av fukt och mögel. Hon hissnade när far sakta klättrade upp för den oändligt långa fallrepstrappan till däcket på ostindiefararen Pelikanen. Men Liv kände sig glad och nöjd trots den obekväma ställningen. Far hade till slut gett med sig och hon skulle följa med honom den långa vägen från Java till Japan och bo med honom på ön Dejima. - Stilla Liv, det är tillräckligt svårt ändå, viskade far och släppte äntligen ner segelsäcken på däck. - Dirk, vad har du i säcken, hörde Liv nån ryta. Liv kikade ut genom ett av hålen där inne i säcken. Hon tyckte hon såg rätt in i ett par ögon. - Öppna den omedelbart! röt rösten igen. Liv skälvde till. - Tusan också, nu är det klippt, sa far, och Pelikanen som inte har lättat ankar än. Liv gjorde sig så liten hon kunde. - Öppna, röt den hemska, arga rösten igen. Illamående av skräck kröp hon sakta ut på däck. Hon tittade försiktigt upp. Där stod svensken Frederik Coyett, mannen som anställt far. - Har det slagit slint i skallen på dig karl, fräste Coyett när han fick syn på Liv. Först blev de alldeles tyst på skeppet. Sen kom sjömännen rusande för att titta. - Vad är det för en skeppsråtta vi fått ombord, hörde Liv nån säga. - Segla till Japan med en flickunge. Hon skall iland. Och du med Dirk. Eller också skall ni pryglas, bägge två! röt Coyett, röd i ansiktet. - Jag är en idiot, suckade far. Jag kunde inte lämna min tös ensam kvar på Java. Hennes mor har dött. Hon är bara 12 år. - Förlåt mig, sa Liv till slut. Jag tjatade så på far att han inte stod ut. Förlåt far, förlåt, jag går iland nu. - Jag har gått i god för dig hos ?De Sjutton? i kompaniet Dirk, fortsatte Coyett. Det var inte lätt att få dig anställd igen sedan du slagit ner förste styrman på skeppet Haren. Men eftersom du räddade mitt liv i Batavia, när rånarna slog ner mig, gav jag inte upp. - Jag kan sy och tvätta och putsa, vågade Liv säga och la huvudet på sned så bevekande hon kunde. Och jag kan japanska. - Japanska? Coyett kunde inte hindra att en intresserad glimt tändes i hans ögon.