Gustave Flauberts Madame Bovary är den ultimata boken om läsning. I berättelsen om Emma Bovarys äktenskap, upprepade otrohet, romanläsning, romantiska drömmar och slutliga tragedi ryms både läsningens himmel och helvete. Läsningen som flykt, som dröm, som bättre version av verkligheten.
Flauberts klassiker, som när den först publicerades i Frankrike 1865 åtalades för osedlighet, men friades, ges ut i översättning av Anders Bodegård och med ett nyskrivet förord av Malin Ullgren
“Är det fel att önska sig kärlek och göra fel på vägen?”
I sin nyöversättning blir Flauberts verk lättillgängligt för den nya publiken och berättelsen lever vidare. En inblick i vad det innebar att leva i hemmet och inte vara glad i det. Emma vill ju mer och vågar önska sig det ohämmat. Desto mer hon får, desto mer vill hon ha. Danius förord ger dessutom boken en ny lyster, men vet du inte, och är typen av läsare som inte vill veta hur det slutar - råder jag dig att vänta med förordet till sist.
Jag kan sympatisera med Madame Bovary. Hon är långt ifrån bara en kvinna som tröstshoppar och är otrogen. Hon lever ett instängt liv långt ifrån allt det hon drömt om. Mannen är dumsnäll och trist. Grannarna lätt inskränkta. Idag hade hon säkert fått en diagnos. Man känner att författaren står på Emmas sida. Det var inte så här det skulle bli. Hon längtade ju bara efter kärlek som alla andra.