Människorna på godset Stepantjikovo

Människorna på godset Stepantjikovo är Dostojevskijs första större roman efter hans hemkomst från Sibirien. En central karaktär i boken är snyltaren och hycklaren Foma Fomitj Opiskin, som i flera år har arbetat som tjänare och herrgårdsnarr åt en cynisk general, som har förödmjukat och nedvärderat honom. När generalen dör, flyttar Foma, tillsammans med generalens änka och en rad andra snyltare, in på godset Stepantjikovo, som ägs av änkans son: den godmodiga översten Jegor Iljitj Rostanjev. Med sin tillsynes höga intellektuella bildning och vältalighet lyckas Foma snabbt att förblinda de boende på godset och göra godsägaren till sin marionettdocka. Fomas långa utsatthet av förtryck har gjort honom hämndlysten, maktgirig och ondskefull, och som hustyrann på Stepantjikovo förödmjukar och nedgör han de övriga husgästerna, precis som han själv blev förödmjukad och nedgjord.

Människorna på godset Stepantjikovo är unik i Dostojevskijs författarskap. Det är en farsaktig, satirisk komedi, som påminner om Moliéres Tartuffe. Dialogen är, som sedvanligt hos Dostojevskij, oerhört fängslande och den ger ett ingående porträtt av de olika karaktärstyperna: den självhävdande snyltaren Foma Fomitj och översten som "den goda människan", som Dostojevskij sedan vidareutvecklar i Idioten.

Dostojevskij själv betraktade romanen som det bästa han hittills skrivit och som ett personligt uttryck för sina egna uppfattningar. Till brodern skrev han 1859 att han hade lagt ner hela sin själ och kropp i verket.

Romanen blev inte väl mottagen av samtidens kritiker, men eftervärlden har gett Dostojevskij rätt och i romanen ser man samma drag av komposition, karaktärsanalys och människosyn som i hans senare stora verk. Och namnet Foma Fomitj tog sig sedan även in i det ryska språket som ett gängse uttryck för en oförskämd hycklare och lismare. Thomas Mann har benämnt Foma Fomitj som "en komisk skapelse av första klass, rivaliserande med Shakespeare och Moliére."