Maria flörtar med sitt öde

På golvet ligger Maria alldeles stilla och låtsas att hon fortfarande sover. Det har inte gått att få en blund under natten eller att kunna slappna av efter det hot som Kicki delgav henne. Med slutna ögon har hon genomlidit natten men öronen har varit vidöppna och registrerat alla de ljud som mörkret förmedlar. Maria har bott nära vägen och järnvägen så hon kan filtrera bort de välbekanta ljuden som hon är van vid. Det är normala ljud som Maria kan ta till sig och de berättar för henne att det finns folk i rörelse. Det är ljud som alltid fått Maria att känna sig mindre ensam. Det är människor som på grund av någon anledning behöver förflytta sig. Några kanske flyr från sig själva och är på flykt som hon själv. Kanske delar de samma oroliga själ som söker efter meningen med livet. I ett försök att lösa livets gåta och hitta hem. Ett hem som stimulerar deras vilsenhet och leder dom till det eftersträvade målet på orienteringskartan. Maria reser sig upp, rullar ihop sin formidabla säng och beger sig in på toaletten. Hon känner sig smutsig över hela situationen. Intensivt skrubbar Maria hela kroppen med en tvättsvamp. När skinnet lyser rött av den hårdhänta behandlingen avslutar hon sitt uppdrag. Det är ingen attraktiv syn men nödvändig. Maria avlägsnar vattenångan på spegeln. Hon står där ett tag med en tom och stirrande blick. Ögonen ser urholkade ut. Det sista Maria gör är att bestraffa sig själv. Det sker via hennes handflata som gång på gång bombarderar de redan svullna kinderna. Maria tänker, jag flörtar med mitt öde.