Min farmor Ola : i skuggan av storpalmarna

År 1918 stupar Olof Palme i Tammerfors. Han var en av de frivilliga svenskar som gått ut för att förstärka den vita sidan i det finska inbördeskriget. Olof Palme blir hyllad som hjälte för sina insatser.

Hemma i Sigtuna blir hans gravida hustru Ola lämnad ensam med fyra barn, två till åtta år gamla. Ola är endast tjugonio år gammal och kommer att överleva sin make med sextiotre år. Hon får under svåra omständigheter kämpa hårt för sig själv och sina barn mot samtidens värderingar och människosyn. Trots ett fysiskt handikapp sedan ungdomen arbetar hon i stort sett varje vaken timma för att klara sin och barnens försörjning. Men framför allt får hon kämpa hårt för att bevara sin självständighet då hennes svärföräldrar, vid sidan av sin generositet mot främst barnen, är auktoritära och dominanta och så långt möjligt vill styra hennes och barnens liv.

När Ola är femtio år förändras hennes livssituation. Barnen har vuxit upp och lämnar successivt hemmet. Men nu får hon ett sjätte barn, sitt första barnbarn, som tillkommit under för den tiden "olämpliga omständigheter". Ola tar på sig ansvaret, trotsar omvärldens fördomar och ger sitt barnbarn en god start i livet.

År 1981 går Ola bort. Hennes gravsten blir närmast en fotnot till hennes makes monumentala minnessten. Fyrtio år senare beslutar Olas sjätte barn, sonsonen Erik Palme, att hans farmors strävsamma liv är värt en hyllning minst lika stor som den hennes make en gång fått. Vem av dem kan med dagens synsätt kallas hjälte?