Mitt fönster mot världen : en sfi-lärare berättar

Mitt fönster mot världen - en sfi-lärare berättar, innehåller Katrin Fogelbys högst personliga upplevelser under tjugo år som lärare i svenska för invandrare och som utbildningsledare.

I sin bok berättar hon om glädje och sorg, om problem och lösningar. Om kulturkrockar och om skratt och tårar. Och om hur det är att lära ut ett nytt språk och - ofta - ett helt nytt alfabet åt vuxna människor som ibland inte kan läsa och skriva ens på sitt eget modersmål.

Några korta utdrag:
Spår 1 är för invandrare som har ingen eller mycket kort utbildning från hemlandet. Där ingår kurserna A och B. De eleverna behöver särskild pedagogik för att komma igång med språkinlärningen. Här studerar elever som är totalanalfabeter, elever som kan läsa och skriva på sitt eget språk men inte kan använda de latinska bokstäverna och elever som kan läsa och skriva på låg nivå. För en analfabet tar det många år innan han blir litterat eller upplever att han behärskar att läsa och skriva utan problem. Alfabetiseringsarbetet med extra läs- och skrivträning behöver pågå under hela sfi-tiden, även när eleven har avslutat kurs B.

Sara ser mycket generad ut och det märks tydligt att hon tycker det är pinsamt att erkänna för mig vad som har hänt. Hennes man, som går i samma grupp, har hjälpt henne med texten. Han är på en mycket lägre
språklig nivå men hävdar ändå bestämt att hon har gjort fel när han tittar på hennes text. Hon känner sig pressad att ändra efter hans direktiv, för husfridens skull. Maken kan inte acceptera att hon är duktigare än han och försöker hela tiden ha koll på vad hon presterar och lämnar in.

Ali, som utger sig för att vara journalist, visar sig dock inte kunna skriva alls. Med stor möda plitar han ner sin namnteckning och han har ingen
studievana överhuvudtaget. Han har inte heller förmåga att ta till sig nya saker och har svårt att ta intryck av vad han hör och ser, och att uttrycka åsikter. Han förmår inte ta in att det kan finnas många olika sätt att tolka nya situationer och fenomen. Hur kan man vara journalist utan att kunna skriva och med en så enkelspårig syn på omvärlden?