Mitt liv med finskan

Redan som barn i Tornedalen talade Bert Isacsson svenska och finska i familjen. När han började skolan märkte han vilken låg status finskan hade, inte ens som hjälpspråk fick finskan användas för att hjälpa finsktalande barn tillrätta. Han fick därför i några dagar viskande tolka lärarinnans ord för en bänkkamrat, varefter denne ansågs kunna följa undervisningen utan hjälp. Så olika kunde skolstarten vara i slutet på 30-talet.

I gymnasiet ville han tillsammans med några andra läsa finska som frivilligt tilläggsämne, men detta föll på rektorns motstånd. Det var först under ett studentår i Helsingfors i mitten på 50-talet som han kunde gripa sig an med studier i finska. Han lärde sig där också vad det innebar att ett minoritetsspråk, dvs. svenskan, hade en i lag tryggad ställning. Någon sådan möjlighet hade aldrig prövats i Sverige, eftersom förslag härom aldrig hade framförts. Först vid millennieskiftet har minoritetsspråkens ställning förbättrats genom Sveriges anslutning till Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter.

Intresset för minoriteternas ställning kunde Bert Isacsson senare utveckla i den svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, vars ordförande han var i början av 90-talet. Åren 198998 var han av regeringen utsedd ordförande för Fjäll- och samemuséet Ajtte i Jokkmokk. På 90-talet var han även under några år ordförande i stiftelsen Finlandshuset i Stockholm.

I boken redogör han bl.a. för sina upplevelser av och med finska språket i Sverige och i Finland.