Modiga tassar på minerad mark : hundar på slagfälten under första och andra världskrigen

Hundar har levt med människor i drygt 15.000 år och delat vårt husly och vår mat. Människan märkte snabbt att hundarna var snabba att lära sig vad deras ägare ville.
I början tilläts de inte leva lika gott som dagens husdjur. I stället förväntades de arbeta för sin försörjning på ett eller annat sätt: som gårdvarar eller jakthundar. De sattes att bevaka viktiga offentliga byggnader.
I Odysseen, skriven av greken Homeros på 700-talet efter Kristus, berättas om hundar som gav sig på så farliga vilddjur som lejon och björnar. De kunde vakta får och andra djur, skydda dem från vilda och hungriga varelser.
De visade sig också vara användbara i krig. Från 4.000 år före vår tideräknings början finns väggmålningar som visar att egyptierna hade stridshundar för sådana ändamål.
Under första och andra världskrigen kunde människans bästa vän utnyttjas till att också bli människans värsta fiende.