No limit : Stockholm Clubland 1992-1995

Fredrik Strage (DN 2019-12-14): Oj, vilket party det var på det tidiga 90-talets klubbar Stefan Holm Mardos nya fotobok "No limit" dokumenterar det tidiga 90-talets klubbkultur. Tiden då gränserna upplöstes - mellan barnsligt och brutalt, konst och kommers, gay och straight. På vänstersidan står det: "No no, no no no no, no no no no, no no, there's no limit!" På högersidan står Vladimir Schenke (nattfjäril, klubbkid, Leila K:s vapendragare) vid en pissoar. Han har gul kjol, vitluddig axelremsväska, Karin Boye-page och chockad blick - som om någon just har gett honom ett skamlöst förslag. Året är 1995, klubben heter Deeper Love och natten är ung. Uppslaget finns i Stefan Holm Mardos grandiosa fotobok "No limit - Stockholm clubland 1992-1995", en resa genom det tidiga nittiotalets neonpulserande hedonism. Titeln är hämtad från eurodanceduo 2-Unlimiteds jättehit "No limit". Gränslöshet präglade det tidiga nittiotalets klubbkultur. En känsla av att allt var möjligt efter kalla krigets slut och den ekonomiska krisen. "Det etablerade Sverige var nere för räkning. Det var dags att trycka på omstartsknappen", säger tv-producenten Mikael Bohman i boken (där han själv har gjort intervjuerna). Bohman jobbade på ZTV som under några år tände Stockholmsnattens sprakande stjärnor: Kajsa Mellgren, Peter Siepen, Josefine Crafoord. På en bild dansar den senare iförd tajt halskedja från en järnhandel och gullig glitter-t-shirt med en bild av två hästar. Klubbarna upplöste gränsen mellan barnsligt och brutalt, skräp och glamour, konst och kommers, gay och straight. "Identitet", säger Mikael Bohman (i en gliring mot våra tiders rigida pk-syn på kultur), "handlade om hur man kände sig en viss kväll". Boken har undertiteln "The story of how Stockholm became cool" och visar hur nittiotalets partyn lade grunden till 2000-talets svenska popkulturexport. Ett nästan övertydligt exempel på det är Stefan Holm Mardos bilder av technopionjären Vito Ingrosso, far till Sebastian Ingrosso i Swedish House Mafia. Fredrik Apollo Asplund, klubbkid som erövrat dansgolven både i New York och Stockholm, minns friheten, gemenskapen och märkesfetischismen: "Vi var otroligt opolitiska. Vi trodde på klädmärken. Vi röstade på Adidas och Nike." Andra blev politiska tack vare kopplingarna mellan technorörelsen och den nyliberala organisationen Frihetsfronten som kämpade för rätten att rejva hela nätterna, rätten att slippa staten. Payman Dehdezi slapp militärtjänsten i Iran genom att fly till Sverige som 19-åring. Stefan Holm Mardos foto av honom vibrerar av bas: Payman pumpar näven i takt med technobeatet, plutar med piercade läppar och hans ögon skickar svarta blixtar genom ett par beachvolleysolglasögon. Han är totalt uppslukad av musik, mitt i ett perfekt ögonblick, ett sådant man vill dra ut i ett helt liv - vilket Payman också gjort, han är fortfarande en av de viktigaste klubbprofilerna i Stockholm. I slutet av boken finns nytagna bilder på de medelålders klubbkidsen. Det har gått bra för de flesta. Och Peter Siepen har av allt att döma ett åldrande Dorian Gray-porträtt på vinden. Många säger att klubblivet var bättre på nittiotalet innan allt blev kommersialiserat. Den som bevittnat de senaste årens explosion av svartklubbar och open air-fester håller nog inte med om det. Däremot fyllde klubbandet fler funktioner före internet när den som ville uppleva nytt mode, ny musik eller rentav ett nytt ligg var tvungen att ge sig ut i natten. Klubbkidsen ägnade inte heller en orimligt stor del av kvällen åt att fotografera och photoshoppa sig själva. Därmed inte sagt att narcissismen var mindre. "Om man inte blev fotograferad av Stefan Holm så var det ingen lyckad kväll", minns dj:n Cicci Moon. "Så fort vi kom till partyt sa vi: Ser du honom? Ser du honom? Ja, där är han. Bra."