Resan till Ljungby i södra Möre

En eftermiddag saktade tåget in i Trekanten, en liten station, halvannan mil väster om Kalmar där tåget stannade utan egentlig anledning. Det var i mitten av maj. Någon ropade från en trädgård,jag minns inte vad, ingen mer än jag steg av. Plattformen låg öde som en vintrig strand. Jag såg ett stationshus och ett rödfargat magasin, båda i lätt förfall.Väntrummets dörrar var stängda och fönsterluckorna spruckna av många somrars hetta. Några fåglar flög djupt in i molnen. En stund stod jag där på perrongen och såg grönskan skimra i den klara dagen. När jag tänker på det nu är det som om jag stått där hela tiden. Men jag måste ha gått vidare, genom samhället son-i fått sitt namn av att tre vägar bildade en trekant. Ett ungt samhälle, men säkert ett gammalt namn. Sedan fortsatte jag ända bort till bron i Nygrantorp, där jag mötte en katt. Jag blev länge kvar i trakten, medan ögonblicken försvann, vattnen rann och vårarna upprepade sig. Några överlevare såg jag aldrig. Men jag såg solen gå upp ur kohagen i Nygrantorp under nästan femton år och föreställde mig ibland att den först hade stigit över de japanska öarna, över hus av bambu for att plötsligt brinna i björkarna framför min stuga. I en av dem satt en kväll en koltrast och sjöng med fullmånen som bakgrund mot sin mörka silhuett. Det var en kväll när skymningen kom plötsligt medan stenarna och träden ihärdigt betraktade mig. Stjärnan i trädet var ett öga. En sådan kväll ingår vi i träden - och förbinds med de lugna drömmande vattnen. Jorden är åter en tunn skiva som försiktigt rör sig genom världsrymden för att inte spilla ut floder och hav. En sådan kväll var det.