Sånger av Mihyar från Damaskus

Mihyar är både undergångens och nyskapelsens profet. Han tecknas till stor del i negationer: han är "tvivlets såningsman", han åkallar "guden som sliter sönder sig i mina steg", hans ord är "vindar som uppviglar livet". Men han är också en lidelsefullt irrrande människa, en som har sin boning i själva sökandet, en ständig gränsöverskridare på spaning efter ett land bortom ont och gott, "en värld som börjar vid världens udde".

Förtrogen med underjorden, med vanvettet är han en omstörtare som talar med blixtens stämma, han förebådar "vägrans syndaflod" men också en katharsis ("som om Historien tvådde sig i mina ögon") och en ny värld i det fördolda:

Jag skapar åt de havande nätterna ett fosterland av rötternas aska.
Ur Ingemar Leckius förord