Staden i den röda kappan

Hon utbildade sig till partikelfysiker, nu är hon en av Turkiets ledande och mest kontroversiella författare. Efter den kritikerrosade Den Mirakulöse mandarinen är Asli Erdogan tillbaka på svenska med Staden i den röda kappan. I Asli Erdogans andra roman på svenska, Staden i den röda kappan (övers. Ulla Lundström), är Rio de Janeiro lika mycket en karaktär som huvudpersonen Özgür. Det skitiga, farliga, dansande, våldsamma och tropiskt heta Rio där turkiska Özgür knappt lyckats överleva i två år. Hon skildrar livet och överlevnaden i staden, utanförskap och främlingskap inför såväl sin hemstad som nya stad, och inte minst inför kärleken. Nu har hon som enda mål att slutföra sin roman Staden i den röda kappan som växer fram som en roman i romanen medan Özgur mardrömslikt irrar runt i Rios favelas. Staden i den röda kappan är ett starkt och intensivt kvinnoporträtt att läsa långsamt för att inte gå miste om Erdogans magiska prosa och bildvärld. Asli Erdogan är född 1967 och bosatt i Istanbul. Erdogan har kommit att bli såväl ett av den unga samtida turkiska litteraturen främsta som mest kontroversiella namn. Efter att ha utbildat sig till, och arbetat som, partikelfysiker romandebuterade hon 1994; fyra år senare fick hon sitt stora genombrott med romanen Staden i den röda kappan. Kritiker både i Turkiet och utomlands har hyllat Erdogans verk, hennes böcker har översatts till ett dussintal språk och hon har mottagit en rad priser, däribland Deutsche Welle Radios litteraturpris. Erdogan har skrivit noveller, romaner samt essäer, krönikor och artiklar för dagstidningen Radikal och hon har även gjort sig känd som förkämpe för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. 2008 introducerades hon på svenska med den mycket uppmärksammade romanen Den mirakulöse mandarinen (översättning Ulla Lundström med efterord av Ulf Peter Hallberg), om vilka kritiker bland annat skrev: Det är en vacker roman, med en kompromisslös melankoli i både hållning och språkton som gärna balanserar på kanten till en sorts mondän postexpressionism. /Dan Jönsson, DN Det är en värld utan nåd som skildras, ett existentiellt martyrium som förstärks av det glasklara, vackra språket./Erik Löfvendahl, SvD Även om det övergripande dramat inte kan skiljas från det personliga är det inte framförallt i den samhälleliga dimensionen som Erdoğans styrka ligger, utan i den genomborrande blicken på den enskildes dilemma. Dessutom är det inte i första hand den geografiska exilen som plågar dessa karaktärer, de är utlänningar i själva verkligheten./Henrik Nilsson, Sydsvenskan