Sveket

Om Tobit, en hemmansägareson i Tosteberga, sade folk att han såg ut som en mördare - eller självmördare, samma vilket; han hade de mörka sammanväxta ögonbrynen, ett på en gång hotande och olyckligt uttryck. Hur som helst: han var en man som levde samman med en anklagare. Med det förhöll det sig så:
Stället han hade var en mörk plats. Det var en helt liten gård som låg sollöst in under tätt hopväxta höga risiga almar, trädgården övergick bakom huset utan egentlig gräns i en fuktig alhage. Därnedanför gick bäcken. Boningshuset var grått, fönstren speglade ibland ett farande moln. Gardinerna i farstufönstren såg ut som spindelväv. Föräldrarna hade varit kända som egendomliga - avsides, på något sätt förstummade. De var redan äldre människor när han blev till. Det var många år de hade väntat på att deras sköten skulle ge tecken på liv - på att livet äntligen skulle börja. Det blev så många år. De väntade och väntade.

- Då började en dag hon, kvinnan, känna sig underlig och yr. Gick där kallsvettig och mådde illa. Hon trodde hon var sjuk - hon var redan i den ålder när en kvinna inte vill höra talas för mycket om underlivssjukdomar, svulster. Hon blev sömnlös: låg med stängda ögon och försökte i allt bete sig som en sovande för att inte mannen skulle märka något - men skräcken drog åt som en skruv, en press. Om morgonen kall och stark och röd genom fönstret åt öster (det var höst, det röda ljuset kom genom de först glesnade sedan lövlösa höga alarna) var det nästan oöverkomligt för henne att ta sig upp ur sängen. Hon betvang sig till sist. Men väl ute i köket sjönk hon ner vid bordet - mannen var sedan ett par timmar redan ute i lagården, så långt hade det alltså gått -kväljningarna steg, käkarna skruvade sig samman, munnen fylldes med spott, yrseln kom och gick i vågor. Mellan alarna långt ute mellan stammar och grenar syntes en strimma hav i soluppgången - orörligt, blankt, dött. En skälvning gick genom alla hennes lemmar: på ett eller annat sätt hade hon kommit till ett slut.