Tacka farsan för att jag finns.

Om det inte vore för hennes berättelser på rasterna, då skulle ingen veta vem hon var. Att hon fanns. Ingen skulle märka att hon satt vid sin bänk. Fast det gör de egentligen inte heller. Det är bara på rasterna hon finns. En liten stund, då hon berättar om farsan. Om hur morsan stått bredvid och gömt sitt huvud i händerna när polisen släpat honom utför trappan. Då skrattar de. Tjugo klasskamrater fnissar och skrattar. Hon drar med sina torra händer under näsan. Hon är alltid snorig. Igår när de hämtade farsan stod hon gömd bakom dörren till köket och kikade genom dörrspringan. Farsan skrek och gormade. Morsan grät. Poliserna var hårdhänta när farsan stretade emot. Hon drar täckjackan tätare omkring sig. Det är höst och löven har fallit. Kallt är det också. Grannarna skrapade bilrutorna när Lovisa gick hemifrån. Hon sparkar till en ölburk. Lite öl som blivit kvar i den skvätter ut över hennes skor. Det luktar unket. Som när pappa haft fest. I gräskanten stryker hon av sin sko mot det frostvåta gräset. Idag när hon kommer till skolan har hon en ny historia till sina klasskompisar på första rasten...