Teaterdiktare : tradition och förnyelse

Tidiage utgivna böcker av Leif Landen i www.prembokproduktion.se Innehåll i boken Teaterdiktare William Congreve ........................................12 Pierre de Marivaux ........................................30 Oliver Goldsmith .................................46 Richard Brinsley Butler Sheridan ...............63 Pierre-Augustin Caron de Beaumarchais....... 73 Johann Wolfgang von Goethe ................. 88 Alfred de Musset ........................... .. 126 Jaques Offenbach ........................... 154 Georges Feydeau................................170 Oscar Wilde................................. .....189 Luigi Pirandello.................................218 Bertolt Brecht .............................. 235 Jean Giraudoux .................................262 Jean Anouilh ....................................286 Inledning I "Teaterdiktare - tradition och förnyelse" ingår författare som skrivit teaterpjäser men också åstadkommit mycket annat, roma-ner, poesi, i några fall också musik. Deras insatser sträcker sig över en ganska lång tidrymd, från 1700-talets början till slutet av 1900-talet. De har alla uppmärksammats som dramatiker: de eng-elska William Congreve, Oliver Goldsmith och R.B. Sheridan, 1700-talskribenter liksom de franska Pierre Marivaux och Pierre Augustin Caron de Beaumarchais, den tyske Johann Wolfgang von Goethe. Av de följande är en engelsk, Oscar Wilde, och tre franska, Alfred de Musset, Jacques Offenbach och George Feydeau. Närmare vår egen tid och 1900-talet står de senares landsmän Jean Giraudoux och Jean Anouilh liksom tysken Ber-tolt Brecht och italienaren Luigi Pirandello. Alla de nämnda speglar förstås sin samtid och speglas av den. Congreve, Marivaux och Beaumarchais rör sig hemtamt i 1700-talets salonger. De engelska Goldsmith och Sheridan präglades av en mera borgerlig atmosfär och miljö, av cafékulturens dis-kussioner. Goethe knöts ju till den tyska småstaten, på olika sätt ett ensamstående och säreget geni. Detsamma kan kanske sägas om Musset, en avvikare i den franska romantiska traditionen. Det avslutande franska artonhundratalet rymmer musikgeniet Jacques Offenbach och farsens mästare Georges Feydeau, den förre sym-bol för det glada och spirituella nöjeslivet under kejsardömet, den andre för den franska medelklassens behov av farsens frivola un-derhållning. En engelsk motpol blev Oscar Wilde, som utmanade engelsk medelklass genom sin livsstil men också skrev eleganta salongskomedier. I det följande seklet står de franska Giraudoux och Anouilh som representanter för idéer och åsikter i det mo-derna Frankrike. Italienaren Luigi Pirandello och tysken Bertolt Brecht prövade båda nya vägar för teatern. Alla dessa pjäser ger förväntningar genom miljöer och inledande repliker. I Congreves The Way of The world (Människan i sin prydno) befinner sig de två manliga huvudpersonerna i en lokal där de spelar. Fainal sitter med de bästa korten, vill inte fortsätta då den andre, Mr Mirabelle, har försjunkit i tankar. Replikskiftet anspelar på Mirabelles kärleksaffär och syftar framåt på det lyck-liga slut den får. Marivaux' Le Jeu de l'Amour et du Hazard (Kärlekens försyn) inleds med att Silva deklarerar sin osäkerhet inför ett äktenskap. Hon vill pröva sig fram och besluta på egen hand. Hennes motpart får samma idé. Det blir ett maskspel där de två som blivit be-stämda för varandra genom förklädnad vill övertyga sig om mot-partens känslor. Intrigen i Goldsmiths She stoops to conquer (Friarefällan. Ett lustspel i fem akter) bygger dels på missförståndet att två gentlemen misstar ett privathus för värdshus, dels på hur den at-traktiva unga damen klär sig vid olika tidpunkter. Sheridans The School of Scandal (Skandalskolan) börjar vid Lady Sneerwells frukostbord och hennes samtal med Mr Snake, allt fler ansluter sig och det får väl föreställa den egentliga skandalskolan med skvaller om allt och alla. Så småningom utkristalliseras den quid pro quo scen som är pjäsens höjdpunkt, då först Lady Tea