Ugglor gråter

Fyra syskon, Teresa, Toby, Francie och Daphne, letar skatter vid soptippen. Det är deras älsklingslekplats, fram till den dag då elden berövar Francie hennes unga liv. Och lämnar de andra åt sina darrande minnen.

Barnen i den fattiga familjen Withers är vart och ett på sitt sätt utsatt i världen. Teresa, »Chicks«, skyddar sig som vuxen med en tillkämpad normalitet som hemmafru. Medan Toby, med sin epilepsi, och ännu mer Daphne, med sin »galenskap«, ser sammanhang som inga andra omkring dem.

Instängd på mentalsjukhus sjunger Daphne från »det döda rummet« och utmanar läsaren med »bilder av stora skatter mitt i all sorg och förstörelse«; såsom nyzeeländska Janet Frame senare uttryckte sig om sitt eget liv och skrivande.

Bara några år innan boken skrevs satt Frame själv inspärrad på sjukhus. Frågan är om tillvaron som en annorlunda människa och kvinna på 1900-talet har skildrats mer akut än i hennes första roman Ugglor gråter [Owls Do Cry, 1957].

I översättning av Marita Zonabend.

Nyzeeländska JANET FRAME [1924-2004] räddade bokstavligen sig själv med sitt skrivande. Intagen på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni avlystes hennes planerade lobotomi när hennes första bok med noveller [Lagunen och andra berättelser, 1951] oväntat tilldelades ett av Nya Zeelands stora litteraturpriser. Mot slutet av sitt liv omtalades hon upprepade gånger som en självklar kandidat till Nobelpriset.

»Vilken enastående kvinna! Gå igenom allt detta - och sedan bara göra god litteratur av det.« DORIS LESSING, Nobelpristagare i litteratur 2007

»Det är sällan man ser en bok som vibrerar av helt fundamentala nerver, men Ugglor gråter är en sådan roman.« NEW LEADER

»Isande poetisk.« JANE CAMPION, filmregissör av bl.a. Frame-filmatiseringen En ängel vid mitt bord

»Janet Frame är Nya Zeelands bästa författare någonsin.« PATRICK WHITE, Nobelpristagare i litteratur 1973