Utbildning på forskarnivå vid Stockholms universitet : resultat från studentkårens doktorandenkät 2012/2013 : rapport från Stockholms universitets studentkår

Stockholms universitets studentkår genomförde läsåret 2012/2013 en omfattande enkätundersökning riktad till alla aktiva doktorander vid Stockholms universitet för att belysa utbildningen på forskarnivå ur ett doktorandperspektiv. Detta är rapporten från enkätundersökningen med presentation och analys av resultaten och vissa rekommendationer till förbättringar. De villkor för doktoranderna, som framkommit av doktorandenkäten, diskuteras utifrån resultaten från tidigare doktorandundersökningar vid Stockholms universitet och doktorandundersökningar som gjorts vid andra lärosäten i Sverige.

Det framkommer av doktorandenkäten att det skett avsevärda förbättringar av utbildningen på forskarnivå vid Stockholms universitet de senaste cirka tio åren. Överlag verkar också utbildningen på forskarnivå vid Stockholms universitet i många avseenden fungera bättre än vid de flesta andra svenska lärosäten. Alla svaren i doktorandenkäten har särskilt analyserats utifrån respondenternas fakultetstillhörighet, kön, ålder, föräldrarnas utbildningsnivå och genomsnittlig uppgiven veckoarbetstid. Ingen av dessa faktorer har någon märkbar inverkan på de flesta svarsvariabler. Ett särskilt viktigt resultat är att fakultetsskillnaderna är mycket små avseende hur doktoranderna upplever sin situation och att könsskillnaden dessutom är avsevärt mindre än vad som framträtt i tidigare undersökningar.

Fem brister som tycks framstå som mer generella problem, vilka särskilt bör försöka åtgärdas, har kunnat identifieras utifrån svaren i doktorandenkäten: 1) otillräcklig introduktion till utbildningen på forskarnivå för nyantagna doktorander, 2) avsaknad av adekvat karriärvägledning för doktorander och nydisputerade forskare, 3) otillräckliga åtgärder vid institutioner där den psykosociala arbetsmiljön brister för doktoranderna, 4) villkoren för ett gott handledarskap är inte överallt de bästa, och 5) det vetenskapliga samtalsklimatet och den vetenskapliga ambitionsnivån från institutionernas sida tycks ibland lämna övrigt att önska.