Vecken, vikarna

Ett minnesarbete.
Minnet konstruerat genom språket.
Hur jaget och dess gränser kan ta form -
i, genom och bortom våra formmässiga föreställningsvärldar.

Ida Brytnér har skrivit en svindlade samling dikter. En debut som vågar vara sig själv helt och hållet. Som drar in läsaren i drömska fragment påverkade av en sorgsen ton. En ton som vibrerar precis under ytan av det som är synligt på sidan.

Ett vi, som är ett jag.
Ett jag i plural.
Ett jag som med sin bräcklighet och förgänglighet ständigt sätter sig i rörelse.
Ett jag som aldrig stelnar.

De flimrande minnesfragmenten, verkliga, overkliga, som låter jaget kliva in i sin egen historia, återvända till platserna som lämnats. En repris men från en annan vinkel.
Men om jaget är många måste också du:et vara det.
Du, som ett hot, en avgrund.
En plats att förlora sitt jag i, att finna vila inom.
Du, som i alla andra.
Du som formulerar detta "jag".