Vid liv

"Pricksäker debut om kontrollförlust och väntan på förlossning"

"Jag har läst många förlossningsskildringar i mina dagar, och utan att ha fött barn själv är denna en av de få som får mig att förstå lite av hur det är. Eller kan vara."

- Expressen

"Alvarsson gestaltar på ett pricksäkert sätt det materialistiskt ofrånkomliga med att vara människa. Man kan inte rymma från kroppen. Man kan inte tvinga fram en förlossning eller rymma från smärta, varken psykisk eller fysisk." - Ystads Allehanda

"Vid liv innehåller med andra ord flera intressanta uppslag: frågan om att skaffa barn eller inte; fasan inför att eventuellt ha förstört sin fertilitet. Frågan om hur man ska hantera någonting så ogripbart som en förlossning. Nutidsmänniskans försök att navigera i ett samhälle som både blir alltmer regelstyrt och uppluckrat." - Svenska Dagbladet

"Författaren klipper elegant mellan barnafödandets nu och katastrofen från förr, och de båda tidsplanen flyter ihop till en urscen. Särskilt starkt är det mot slutet, när odjuret äntligen tar över och barnaföderskan tumlar rakt ner i förlossningssmärtans medvetandelösa kaos. Förnuftet imploderar till ett oartikulerat brölande, en malström och minneslucka." - Dagens Nyheter

"Jag ska snart föda ett barn. Jag har gått en vecka över tiden och är trött på att vänta. Det kan ske när som helst. Jag vet inte vad som är bäst - att veta eller att inte veta."

En kvinna går längs vägen där hon gått under hela sitt liv. Hon har ett barn i magen och en man vid sin sida. Hon bor i huset där hennes morfar bodde, i huset intill bor hennes mamma. Ändå är hon så underligt ensam. Som om livet är en främmande plats, eller en disciplin att utöva. Hon äter för att hon måste äta, promenerar för att hon inte kan springa sin väg. Hon bär inte bara ett barn, utan också en sorg som inte tar slut.

Vid liv följer en kvinna under graviditetens slut och in i förlossningsrummet. Louise Alvarsson debuterar med en lågmäld och hjärtskärande roman om väntan och vanmakt, om hur svårt det kan vara att föda och sörja och leva.