Vita nätter

Fjodor Dostojevskijs kortroman Vita nätter i nyöversättning av Bengt Samuelson som också skrivit efterordet.

En fängslande febrig kärlekshistoria som utspelas under fyra nätter i Sankt Petersburg mellan den fattige och ensamme kringstrykande poeten och den lika ensamma unga kvinna som av en händelse, för en kort tid, delar hans vilsenhet.

Dostojevskij gav boken undertiteln "En sentimental roman" - och det med glimten i ögat. Den sentimentala stilen var vanlig i dåtidens enklare romankonst, och givetvis illa sedd av mer seriösa bokläsare eftersom det sentimentala var liktydigt med det banala, förutsägbara, klichétyngda, men Dostojevskij visade här med bravur att han med sina alltid lika originella berättargrepp och sin hyperkänsliga författarröst kunde skildra precis den sortens "sentimentala" (i bemärkelsen känslosamma) händelseförlopp som så många mindre skickliga författare försökt återge före honom och ÄNDÅ göra berättelsen precis lika fascinerande, mångbottnad, djupsinnig och rik som alla andra berättelser han skapade. Ja, även denna berättelse tillhör Dostojevskijs många blixtrande litterära mästerverk. Här sker trolleriet dock - vilket är mindre vanligt hos Dostojevskij - i det lilla hårt åtstramade formatet: Boken är på bara 80 sidor.

Händelserna inleds med att poeten sin vana trogen vandrar moloken och fundersam längs Petersburgs gator en sommarnatt i det melankoliska månskenet.

Plötsligt ser han en ung kvinna stå helt ensam och gråta, böjd över ett kanalräcke.

Han blir förstås nyfiken. Han undrar vad som kan ha hänt och tänker att han kanske kan vara behjälplig, men han kommer sig inte för att stiga fram och säga något, och strax skyndar hon vidare.

Hon hinner inte långt förrän en berusad herre blockerar hennes väg och börjar ofreda henne.

Genast ingriper poeten. För en gångs skull blir han handlingskraftig. Han samlar allt mod han har och rusar fram och kör iväg den oförskämde mannen.

Det är på så vis han lär känna henne. Nastenka.

Under fyra nätter träffas de och allt förändras, främst för den försynte poeten, men även för den skira Nastenka, deras världsbilder rasar.

Nastenka bor hos sin blinda mormor som inte låter henne gå ut. Hela dagarna måste hon sitta vid mormors sida och hålla mormor sällskap. För att hon inte ska kunna smita iväg ens när mormor slumrar till ett slag hålls deras klänningar ihopnålade.

Men om natten smiter Nastenka ut.

Och det är just under en sådan nattlig räd efter frihet som hon i sin ensamhet finner denne själsvän, poeten, lika ensam han. De är båda överraskade över att plötsligt ha någon att prata med, att anförtro sig åt.

Där vandrar de tillsammans i den ljusa sommarnatten, upprymda, uppspelta, och se där sitter de på kajen utmed majestätiska Neva som flyter så evigt allvarlig genom Petersburg. De kan inte nog skyndsamt och exalterat summera sina motiga livsöden för varandra.

Storstadspulsen i berättelsen är påtaglig, vilket Bengt Samuelson framhåller i sitt efterord. Petersburg som grundats bara 150 år tidigare hade vuxit i skenande hastighet och hade redan nästan en halv miljon invånare, invånare som myllrade om varann på det mondäna ansvarslösa vis som känns ack så välbekant idag, rika storstadssprättar och olyckliga fattiglappar i besk friktion mot varandra, inte i kaos utan osynligt inkedjade i frätande orättvisa strukturer.

Och det var just här, i den pulserande storstaden Petersburg, som Dostojevskijs författarskap slog ut som en stor urban blomma som på stadsstressens signifikanta sätt kände brådska att visa upp sig i hela sin prakt. Han var bara 27 år när han skrev Vita nätter. Han hade fått sitt otvetydiga genombrott som författare med debutboken Arma människor två år tidigare. Nu skrev han den ena romanen efter den andra. Hans verkförteckning daterar mer än dussinet längre eller kortare prosaberättelser till de tre hektiska