5 snabba frågor till Christoffer Carlsson
Christoffer Carlsson är både författare och doktor i kriminologi. I denna intervju delar han med sig om tankar bakom sin bok Levande och döda, skrivprocessen och vad som inspirerar honom.
Foto: Thron Ullberg
Hur ser din skrivprocess ut?
Jag börjar i någonting som känns intressant att utforska, ofta en plats eller en relation. I det här fallet var det relationen mellan Sander och Killian, två artonåriga vänner. En av dem har bestämt sig för att bryta upp. Den andra har en hemlighet. Därifrån växte resten av boken fram. Jag skriver inga synopsis eller outlines eller sådär, så varje bok blir en sorts upptäckt, på något vis.
Böckerna utspelar sig i dina barndomstrakter i Halland. Hur kommer det sig att det blev just den platsen?
När jag började skriva om Halland för en sex, sju år sedan var det något som hände i mig. Jag fann nya berättelser som på något vis kändes både mindre, eftersom platsen var ganska liten och relationerna så täta, och samtidigt liksom större. Som utblickspunkt för att också skriva om landet vi lever i är Halland sannerligen inte så dum. Jag kommer ju från trakterna utanför Halmstad och det händer något när jag närmar mig mitt ursprung, när jag tänker på platsen där jag och min bror växte upp, där jag blev författare.
Utöver att vara författare är du även forskare i kriminologi. Hur har det påverkat dig och ditt författarskap?
Mitt skrivande började långt innan jag ens visste vad ordet kriminologi betydde. Men numera har det nog betydelse på flera sätt, inte minst när det kommer till att förstå brottsligheten som väsen, som fenomen. Brottslingens psykologi, och brottsoffrets, förstås. Polisen och deras arbete också. De är inte tillräckligt för att skriva en kriminalroman och göra det bra, men de är användbara verktyg.
Var hämtar du din inspiration?
Inspiration är ingenting jag behöver för att skriva, direkt. Men jag tror att det som påverkar mig mest i skrivandet av en ny bok, om jag kan få svara på det, är nog egentligen tre saker: det jag själv tidigare har gjort (ofta i negativ mening: jag vill inte skriva en likadan bok som den jag just har skrivit), böcker jag har läst, och så saker som inträffar i och omkring mig själv, i mitt eget liv, stora som små.
Tre ingredienser för en riktigt bra deckare?
En riktigt bra kriminalroman handlar egentligen inte om brott, men brottsligheten blir en sorts prisma för att undersöka någonting om människan. Så en bra smärtpunkt, vill jag ha. Kan vara vad som helst, så länge den också betyder något för författaren. Och sedan karaktärer som jag bryr mig om, som jag vill veta hur det går för, precis som i alla bra berättelser. Och ge mig, gärna, eftersom en kriminalroman ändå ska följa vissa konventioner, en vändning mot slutet: ”Wow! Det hade jag inte väntat mig.”