"Jag tror väldigt starkt på att trauman ärvs mellan generationer"

Din debutroman Leons bok fick väldigt fint mottagande. Hur var det att skriva din andra bok?

Det var annorlunda. Leons bok hade jag på något sätt klar i mitt huvud, från början till slut, när jag inledde skrivandet. Lydias liv har mer växt fram stegvis under processens gång. Och en lyxig aspekt när jag skrivit min andra roman är att jag har kunnat bolla idéer redan från start med min fantastiska förläggare Alexandra Lidén.
 

Hur uppkom idén till Lydias liv?  ​

Den uppkom i ett antal parallella tankar. För det första hade jag en idé om att på något sätt skriva om syskonkärlek. Och en hypotes jag hade var att den sätts på sin spets när ens föräldrar dör. Sedan ville jag behålla den svensk-judiska kontexten från Leons bok samtidigt som jag ville utveckla mitt språk i nya dimensioner.
 

Boken präglas av sorg och förlust men framför allt familjehemligheter. Varför ville du skriva om detta?

​Familjehemligheter är ett starkt ord, men jag tror att det är vanligare än vi tror att barn har en ganska fragmentarisk bild av vilka deras föräldrar är. Det vi vet om våra föräldrar är ofta det som de själva valt att berätta när vi växer upp. Och ibland infinner sig inte det naturliga tillfället då man kan stanna upp och fråga samt ifrågasätta den bild man som barn har fått serverad.
 

Var det något som förvånade dig när du gjorde research för boken?

Faktiskt samma som med första boken jag skrev, nämligen hur svårt det ibland är att få reda på enkla faktadetaljer. Saker som hände innan internet är inte alltid en googling bort.

Den judiska kontexten har blivit ditt signum. Varför är det viktigt för dig att skriva om?

Det är på något sätt den enda verklighet jag känner till. Det judiska Stockholm är den värld jag både vuxit upp i och lever i idag. Att vara en minoritet i ett majoritetssamhälle har präglat både min identitet och mitt skrivande. Samtidigt hoppas jag att mina böcker kan ge en inblick i det svensk-judiska. Både dess speciella traditioner och dess väldigt svenska prägel.
 

Du är själv tredje generationens förintelseöverlevande. Hur har det påverkat ditt skrivande och författarskap?

Jag tror väldigt starkt på att trauman ärvs mellan generationer. Och Förintelsen är absolut ett exempel på det. För mig finns det inte en tid utan vetskapen om Förintelsen. Jag föddes med den. Så på något sätt påverkar den allt jag gör. Vetskapen om att allt är förgängligt. Vikten av att leva idag. Att uppskatta livet som den största gåvan och vår viktigaste tillgång att förvalta.
 

Tre boktips från dig på temat judiskt berättande? 

Det var jag som skulle dö av Natalie Verständig Axelius (min kusin!). Det är en skönlitterär skildring baserad på vår gemensamma morfars liv under Förintelsen och hans första år i Sverige.

The History of Love av Nicole Krauss. Jag läste den när min fru och jag bodde i New York för massa år sedan och den gav ett bestående intryck. Att läsa judisk-amerikansk litteratur på plats i New York är speciellt. Där är det judiska en mer naturlig del av vardagen.

Here I am av Jonathan Safran Foer. Det är en starkt ångestladdad bok som på ett fint sätt fångar dualiteten i att vara jude i diasporan.