Intervju Sofie Sarenbrant

Var skriver du som bäst?

I min lilla skrivarstuga på Söder! Den är Stockholms minsta hus – ungefär 20 kvadrat. Varje gång jag öppnar dörren till stugan känner jag en enorm frihetskänsla, det är en sådan lyx att få ha ett hus som är totalt dedikerat till mitt författarskap. Här kan jag släppa allt annat i vardagen. Jag har placerat mitt skrivbord vid fönstret, som har utsikt mot vattnet och Gröna Lund. Så när jag tar en paus i skrivandet och lyfter blicken från skärmen så ser jag landskapet som en vacker tavla.  

Vad är en det svåraste med att vara författare?

Prestationsångesten och förmågan att sätta punkt. En text blir aldrig färdig, tycker jag. Men en dag ska den till tryck och då måste jag släppa kontrollen. En ytterligare sak är rädslan för att idéerna ska ta slut. Än så länge har det inte varit ett problem, men hela mitt yrke bygger på att min fantasi är på topp. Ibland har jag lite för bra fantasi och lever mig in i handlingen så mycket att jag får gåshud, även mitt på ljusa dagen.

Var hittar du inspiration till dina fantastiska omslag?

Jag tycker att omslaget till en bok är jätteviktigt, så jag är väldigt involverad i arbetet. Oftast kommer jag med en tydlig idé på motiv redan från början, kopplat till handlingen. Mitt mål är att omslaget ska vara vackert men med en skavande detalj – något som kanske inte märks vid första anblick. Mina böcker får gärna ha fina element som blommor eller fjärilar, men de ska såklart kännas som deckare. Det räcker med en trasig fjärilsvinge eller en vissen, avklippt blomma för att få fram en obehaglig känsla i bilden.

Vad inspirerade dig att bli författare?

Som barn slukade jag hästböcker. Sedan hittade jag till Agatha Christies och Ed McBains berättelser. Jag fastnade verkligen i läsningen, det var så kul med pusseldeckare. För mig var det sedan självklart att det var spänningslitteratur jag skulle skriva. Min morfar skrev schackböcker. Att planera en deckare påminner om att spela schack, man måste planera strategiskt i flera steg, för att sedan komma fram till en oväntad upplösning. 

Vilken karaktär gillar du mest/minst?

Jag tycker att det är väldigt kul att skriva om Emma Sköld, som är väldigt lik mig men ändå inte. Emma är mycket modigare och tuffare än jag. Hon vågar rida i full galopp mot höga hinder, det vågar inte jag. Hon riskerar sitt liv för andra, utan att tveka. Vissa saker i hennes bakgrund har jag själv upplevt som journalist, till exempel när jag jobbade på en sportredaktion och inte alltid kände mig så himla välkommen och fick slåss för att bevisa mig själv. Så var det för Emma i början också, både bland kolleger och ute på fältet. Om jag skulle tröttna på Emma i framtiden är det bara att ha ihjäl henne, haha. Det är ju en fördel man har som författare. Samtidigt har jag försökt förut, utan att lyckas. Sedan är det klart att det är en utmaning att skriva om karaktärer som har hemska åsikter och agerar i enlighet med dem. Som den före detta polisen Gunnar Olausson …

Vem är den första som får läsa dina manus?

Förlaget kommer alltid med input när jag har skapat ramen för berättelsen. Och min man Tommy brukar också läsa manuset, och peppa. Även ”mina” poliser faktagranskar boken innan den är helt klar. Det mest lustfyllda för mig är i början av processen, när man leker fram olika idéer, då alla möjligheter fortfarande finns. Sedan handlar resten av manusredigeringen om att rädda upp allt jag har ställt till med.