Normala människor av Sally Rooney

Catarina Backhaus - Betyg 5/5

Läsa och känn. En bok som tar grepp om mig som läsare och som inte släpper taget förrän man läst hela boken. Jaf går inte nog. Har nu fått spendera ett antal timmar med Marianne och Vonnell i Normala människor. Vad är normala människor? Det är ingen som vet. Att känna sig älskat, att passa in och följa normen, vill dom flesta, men vad händer med en perosn om man inte vet hur normen fungerar, eller om man vet hur normen fungerar men inte löser koderna iaf? Vad händer då? Sally Rooney beskriver huvudpersonernas liv med en fantastisk tydlghet och krispighet att det ibland känns som man står ute i 30 minusgrader och andas in iskall luft för att sedan fylla lungorna med ny luft. Att följa Marianne och Connell i olika miljöer är en upplevelse utan skyddsnät. Bokens huvudpersoner griper tag i en på så sätt som gör att man inte kan sluta läsa. När jag vänder sista bladet i boken finns det så mycket känslor inombords. Boken måste upplevas, den är som en eld som inte slocknar.

Anna Östlund - Betyg 5/5

I Sally Rooneys bok Normala människor lär vi känna de två huvudkaratärerna när de går i gymnasiet. Marianne, som kommer från en välbärgad men dysfunktionell familj och Connell från en fattig men kärleksfull. Connell har hög social status och är populär, ser bra ut, är sportig och har en naturlig plats i alla sammanhang runt skolan. Marianne har inga vänner och betraktas som underlig, fel, ensam men stolt och låter både lärare och elever veta att hon klarar sig bättre utan dem. Connells mamma jobbar som städerska i Mariannes familjs hus och Marianne och Connell blir vänner och börjar umgås med varandra utanför skoltid och de inser snabbt att de finner och förstår varandra på ett sätt ingen av dem upplevt tidigare i livet. 

Efter ett svek som sätter spår i deras relation så återser de varandra på hösten på Trinity College i Dublin och där är rollerna ombytta. Connell har inte längre den självklara sociala status han tagit för givet under hela sitt liv och Marianne finner sig väl tillrätta bland andra med hennes referensramar och uppväxt och är populär och omtyckt.

Vi får följa Marianne och Connell under fyra års tid där de går igenom sorg, svek, utanförskap, kärlek och motgångar men också början och slutet på vänskap, kärlek, lust och känslan av att helt och fullt höra i hop med en annan människa. Författaren har ett okonstlat och rakt språk vilket gör boken tillgänglig och berör starkt med extremt trovärdiga skildringar av makt, sex, klass och våld samtidigt som vi ser huvudpersonerna navigera mot varandra om och om igen. Dialogen är så trovärdig och det är svårt att lägga i från sig denna bok som jag tror jag kommer läsa om inom en inte alltför avlägsen framtid. 

Emma Halvarsson - Betyg 5/5

Inget annat än fantastisk, Rooney lyckas återigen att framkalla känslor som ingen annan. Efter att ha läst hennes tidigare roman, ”Samtal med vänner”, så hade jag inget annat än höga förväntningar. Rooney möter alla mina förväntningar efter bara några få kapitel. ”Normala människor” skildrar klassamhället samtidigt som det visar att oavsett uppväxt strävar vi alla efter att uppnå någon slags normalitet. I romanen får man följa två karaktärer, Marianne och Connell, under deras år av ungdom. Det är svårt att sätta ord på allt romanen skildrar men ämnena är både tidlösa och otroligt relevanta i dagens samhälle.

Att få följa dessa karaktärer samt de människor de stöter på skapar en stor igenkänningsfaktor och det finns vissa nyckelkaraktärer i boken som många troligtvis har stött på någon gång under sin livstid. Igenkänningen i karaktärerna resulterar också i att man får en djupare förståelse för det karaktärerna kämpar med trots att man själv kanske inte varit med om något liknande.

Det är verkligen en roman om just att växa upp och skildra livet för vad det faktiskt är. Jag tycker att Rooney är otroligt duktig på att inte romantisera varken karaktärerna eller händelser samtidigt som man blir bunden till allt hon skriver. Det är verkligen någonting med hur Rooney skriver som gör att man aldrig vill lägga ifrån sig boken och bara vill ha mer. 

Det finns i stort sett ingen jag inte hade rekommenderat att läsa denna bok. Den är så bred att jag skulle vilja påstå att allt från en tonåring och uppåt hade älskat den. Något jag verkligen vill förtydliga är att jag tidigare inte har läst någonting som liknar det Rooney skriver. Hon gör verkligen något fantastiskt. Nu är bara frågan, när kommer nästa!?

Sara Karlsson - Betyg 4/5

Sally Rooney har skrivit en superfin uppföljare till Samtal med vänner. Den innehåller allt man gillar att läsa om: kärlek, uppväxt, makt, klasskillnader, vänskap. Det känns som att vi alla känner en Connell och en Marianne, eller kanske till och med är lite som dem. Boken är skriven omväxlande ur Connells och Mariannes perspektiv vilket gör att man kommer dem väldigt nära, så nära att det är frustrerande att veta att de ofta vill samma sak utan att lyckas kommunicera det till den andra. Är inte det lite sorgligt? Sorgligt och symptomatiskt på nåt sätt, i en tid när alla jobbar på att sälja in en så fördelaktig bild av sig själv som möjligt. Boken utspelar sig mellan åren 2011 och 2015, och den känns på samma gång helt tidlös och otroligt samtida. Det är en fröjd att läsa Normala människor. Rooney skriver rakt och okonstlat, men samtidigt oerhört skarpt. Det är som att hon har tjuvlyssnat på ett kärlekspar och sen skrivit dialogen lite smartare än den faktiskt var. En sån författare måste man ju tycka om.

Christina Nilsson Scheutz - Betyg 4/5

Jag kan se likheter mellan Normala människor och Erich Segals bok Love Story, som jag har läst på nytt inför den här recensionen. I den är det den rike pojken, som träffar flickan från folket, när de går på universitetet. Det finns också likheter med filmer som Fyra vänner (där alla de manliga vännerna dras till Georgia och hon till dem) och Forrest Gump (där det förekommer en bitterljuv kärlekshistoria mellan Forrest och Jenny Curran). För övrigt ska Normala människor också filmatiseras. BBC spelar just nu in en TV-serie i 12 avsnitt. 

Sally Rooney har ett bra språk och jag förutsätter då att Klara Lindells översättning till svenska återspeglar originalspråket. Jag upplever texten som tidlös, bortsett från några tidstypiska ord som sms, messa och datorspel, ord som gör att man förstår att boken ändå beskriver händelser i samtiden. 

Dessvärre har det dock i den svenska översättningen som getts ut på Albert Bonniers Förlag, smugit sig in några tryckfel, som stör läsningen. Se till exempel sidan 199 där det står ordentlig istället för ordentligt (”… kommer inte hinna svara på ditt mejl ordentlig innan dess …”) och sidan 280 där det står behaglig istället för behagligt (”Sänglampan sprider ett behaglig ljus …”). Varför använder sig inte bokförlaget Bonniers av korrekturläsare? (Mitt ordbehandlingsprogram upptäcker dessvärre inte de här felaktiga ordböjningarna.)

Normala människor är en bitterljuv historia som handlar om Marianne, en (rik men alldaglig och ensam) flicka, som har en långvarig och komplicerad relation till Connell, en (fattig, men snygg och populär) pojke. De för varandra som i en evig dans och befinner sig än nära, än långt borta från varandra under de fyra år som boken beskriver. Båda är de mycket begåvade och får toppbetyg från den kommunala skolan i Carricklea på Irland, där de går i samma klass. Connells unga, ensamstående och mycket kärleksfulla mamma arbetar som städerska hemma hos Mariannes familj, som utöver Marianne, består av en känslokall, frånvarande mamma och en elak äldre bror. Mariannes pappa är död. Båda hennes föräldrar arbetade som advokater.

Connell vill inte att hans och Mariannes relation ska bli känd för hans vänner och avtvingar henne ett löfte om att inte berätta om den för någon. (Vem hon nu skulle berätta för, hon är mycket impopulär i skolan.) Långt senare förstår dock Connell att ”alla” har känt till deras förhållande.

Både Marianne och Connell flyttar till Dublin för att studera vid Trinity College, hon läser historia och statsvetenskap, han läser litteraturvetenskap. De fortsätter att ömsom närma sig och stöta bort varandra. Ibland har de en sexuell relation, ibland är de ”bara vänner”. Trots deras olika bakgrund, upplever de att de känner igen sig i den andre. Det blir lite som att de får ombytta roller, när de kommer till universitetet. Marianne blir nu populär, vilket vissa recensenter – precis som Connell skojar om – menar har att göra med att hon är rik. Connell är däremot – till skillnad mot tidigare – ofta ensam. Båda har de av och till kärleksrelationer med andra, men hela tiden kommer de tillbaka till varandra, som att de är bundna av ett osynligt gummiband. Nu är det Marianne som inte vill att relationen till Connell, ska vara uppenbar för andra.

Normala människor beskrivs av flera recensenter som att den handlar om klasstillhörighet, men även om det finns fragment i boken som kan sägas handla om klass, tycker jag att boken främst handlar om hur det är att vara ung och att känna sig utanför. Recensenterna tolkar in att Sally Rooney är uppvuxen i en marxistisk familj, men jag tycker att det är svårt att se hur det märks i texten, annat än att t.ex. Marianne har deltagit tillsammans med Connell och hans rumskamrat Niall i en demonstration mot kriget i Gaza. 

En annan författare som jag har läst, Curtis Sittenfeld, beskriver betydelsen av klasstillhörighet i sin bok I en klass för sig, så att det kryper läsaren in på skinnet. Jag saknar just den påträngande tonen i Normala människor. Här är det mer underförstådda antydningar, som att Connells mormor bryter benet när hon handlar på Aldi, en billig snabbköpskedja (en hänvisning som kan vara svårt för oss svenskar att relatera till, eftersom Aldi – ännu – inte finns i Sverige). Ett annat underförstått exempel som kan ha att göra med klasstillhörighet (om än på ett lite bakvänt sätt) är att Connell först tänker ansöka att läsa juridik vid universitetet (ett ämne som kan ge honom ett jobb), men sedan väljer litteraturvetenskap (typiskt ett ämne som den bemedlade överklassen läser, eftersom studierna inte självklart ger något arbete). Det görs också en anspelning på en demonstration där Marianne undrar över vad man demonstrerat om (”abort?”), när Connell som sett demonstrationen, inte säkert vet (”fastighetsskatt?”) Även detta exempel är lite oväntat, eftersom Marianne verkar vara mer insatt i politik än vad Connell är, trots att någon med hans arbetarbakgrund av tradition kan antas vara mer benägen att demonstrera, än någon med Mariannes ”finare” bakgrund. I det här fallet kan hennes kunskap förstås bero på hennes val av universitetsämne (historia och statsvetenskap).

Titeln Normala människor upplever jag som lite svår att förstå. Begreppet används i texten, när Marianne säger att hon önskar att hon var som ”normala människor”, det vill säga, som någon folk älskar. Både Marianne och Connell har – på olika sätt - ganska allvarliga psykologiska problem (om deras sinnestillstånd inte främst handlar om känslan av alienation), vilket också kanske är en av anledningarna till att de dras så starkt till varandra. 

Marianne låter sig bli illa behandlad av olika män. Hon säger att hon vill vara ”undergiven” till sin pojkvän Jamie och hon försöker vid några tillfällen få Connell att vara sadistisk mot henne, vilket han vägrar. Kanske vill författaren visa hur Mariannes beteende hör samman med att hennes nu döda pappa slog henne när hon var liten och att hennes bror Alan fortsätter att förnedra henne genom att spotta på henne, nypa henne mycket hårt i armen och skada henne allvarligt när han slår igen en dörr i hennes ansikte, alla företeelserna för att hon på något sätt tror sig vara en sådan person som män ska trampa på.

Connell drabbas av en allvarlig depression. Den beror, tror jag, på den rotlöshet som han känner och den löses ut av en tragisk händelse som rör en av hans kamrater.

Vad jag nu än skrivit om Normala människor, så tycker jag att boken är mycket läsvärd, framför allt på grund av det täta språket. Även om jag har läst boken i översättning, uppfattar jag författarens språkbehandling som en av bokens absolut största förtjänster. Den är en njutning att läsa! 

Boken tål också en omläsning nära i tid, vilket tyder på att den håller hög klass. Jag har läst den två gånger inom några veckor, båda med behållning och jag har funnit nya sidor hos den vid omläsningen. Faktum är att jag tyckte ännu bättre om boken när jag läste om den! Jag är dock osäker på om jag håller med om andra recensenters upplevelse av att ha läst en blivande klassiker, men kanske var det dags att hitta en samtida kvinnlig generationsförfattare, ungefär på samma sätt som det i boken beskrivs att Connells novell publiceras – under pseudonym – i Trinitys litteraturtidskrift, som att man gjort en författare av en ung fotbollsspelare från arbetarklassen.

Jag kan känna att det kan vara en tung börda för Sally Rooney att ha fått så stora förväntningar på sig genom de litterära priserna och de hyllande recensionerna, men jag hoppas att hon kan skaka av sig dem, för att skriva ytterligare romaner, även om jag, efter att ha läst en intervju i Quartz at Work, förstår att hon själv undrar över om hon kommer att göra det. 

Det är skickligt av Sally Rooney att kunna skriva så tidlöst, att man som läsare i någon mening kan känna att boken påminner om något som man redan har läst, men att det är svårt att sätta fingret på vad det är.