"Dansaren och demonerna" av Mian Lodalen

Ruth - 5/5

Jag har läst Mian Lodalens andra böcker och tyckt väldigt mycket om dem, men det här är någonting helt annat. 

Skildringen av huvudpersonens inre tvister är inte bara fantastisk utan också hjärtskärande att läsa. Romanen stannade kvar hos mig efter jag hade läst den, och kommer göra det en lång tid. 

Det är en väldigt personlig roman, på många sätt, och man kan inte undgå att bli berörd. Jag rekommenderar verkligen den här boken, och det är ett perfekt avslut på hennes romanserie. 

Karl-Erik 4+/5

Mian Lodalens doku-roman Dansaren och demonerna är stark och oerhört gripande. Efter ett imponerande researcharbete gestaltar hon det dramatiska liv som hennes morbror Hans levde som dansare vid Kungliga Operan och som homosexuell. Detta vid en tid när homosexualitet fortfarande betraktades som en sjukdom som kunde och borde botas med t.ex. elchocker eller kirurgiska ingrepp.

Vid sidan om dansen, som är Hans liv, lever han i en konfliktfylld passion med en dansarkollega. Det är på flera plan en omöjlig kärlek, en svärmisk och öm relation som är så moraliskt fördömd och samtidigt en så stark och uppenbar asymmetri mellan de två parterna.

Hans drivs av homoskammens demoner in i ett djupt tablettmissbruk, farliga sexförbindelser, utpressning och psykisk ohälsa. Drömmen om ett liv som firad premiärdansare slås i spillror. Slutet är förtvivlat och gripande tragiskt.

Mian Lodalens starka berättelse är ett viktigt tidsdokument som trovärdigt illustrerar den vidriga situation som gällde för homosexuella så sent som på 1960-talet. Berättelsen stärks av många genuina tidstypiska referenser i såväl Stockholm som Paris.

Sara - 4/5

Dansaren och demonerna är den tredje och avslutande delen i Mian Lodalens serie som bygger på verkliga personers liv och öde som homosexuella i Sverige under 1900-talet. I den första delen mötte vi Lisa och Lily i början av 1900-talet och i den andra delen flyttades vi till 1940-talet och mötte Lesbiska ligan. Den tredje och avslutande delen utspelar sig under det tidiga 1960-talet och vi får följa dansaren Hasse från Jönköping som redan vid 16 års ålder flyttar till Stockholm för att förverkliga sin dröm om att dansa balett på Kungliga Operan.

Hasse är enormt driven och ambitiös och kastas in i en värld med höga krav och hård disciplin där svaghet inte tolereras och där en värkande kropp eller blödande fötter inte hindrar ett högt tempo med repetitioner och föreställningar. Att vara sjuk är inte ett alternativ, dansen är inte bara ett jobb utan ett kall, det gäller att bita ihop. Det är ett kall med låg lön, så pass låg lön att det är nödvändigt med ett eller helst två extrajobb och ändå är det svårt att hitta en bostad i ett Stockholm präglat av en skriande bostadsbrist. Dessutom nöts skor ut fort och likaså kläder, det är svårt att få lönen att räcka till, Operans ranson av skor och kläder räcker inte långt. Lodalen skriver målande om de vedermödor dansarna möter och skissar en levande bild av 60-talets Stockholm utan att blir för övertydlig med olika tidsmarkörer. De nedgångna Klarakvarteren skildras utan att det känns påklistrat.

Homosexualitet är klassat som en sjukdom och även om det sedan ett tiotal år inte är straffbart längre präglas det tidiga 1960-talet av ett misstänkliggörande av homosexuella och få personer vågar vara öppna med sin sexuella läggning, av rädsla för att bli utstötta. Hasse har modet att berätta för sin familj om sin sexuella läggning, något som inte tas emot på ett positivt sätt av hans pappa. Mamman och systern är betydligt mer uppmuntrande. Skildringen av familjen och liver i en mindre stad, i detta fall Jönköping, är välgjort och småstadens instängdhet känns. Några av vännerna vet också om Hasses sexuella läggning och där är toleransen större, speciellt bland de kvinnliga vännerna. Hasse tror sig veta att det syns och hörs på honom att han är homosexuell och det ger honom grov ångest och paranoia. Lodalen ger Hasse en röst och känslor som illustrerar den stress som man kan ana att många kände under tidigt 60-tal.

Mycket i Hasses värld kretsar kring Tom. Tom som är från Stockholm, som är hans kollega på Operan och som han är våldsamt men hemligt förälskad i. Tom som leker en katt- och råttalek med Hasses känslor och en stor del av boken kretsar kring deras flertydiga relation. Ska man rikta någon kritik mot boken är det att trånandet efter Tom tar lite för stort utrymme under de 200 första sidorna. Livet Tom och Hasse lever en sommar i Paris illustrerar väl de drömmar, glädje, hopp och samtidigt besvikelser som möter Hasse.  Hasse har modet som Tom inte har. Lodalen visar hur Hasses mod är en styrka men även något som skadar honom i en omvärld som är hård och oförstående.

Dansaren och demonerna är en skildring av psykisk ohälsa och Lodalen skildrar både hur psykisk ohälsa slår mot en hel familj när en i familjen drabbas, som Hasses mamma gör, och hur enskilda individer drabbas. Hasses egen psykiska ohälsa tar en allt större plats i hans liv och Lodalen beskriver hur han försöker döva demonerna i sitt huvud. Hasse hamnar i ett missbruk. Danens och tabletterna är det enda som dövar demonerna och ångesten.  Även denna nedåtgående spiral skildrar Lodalen på ett inkännande sätt och på ett sätt som kryper under huden på oss läsare.

Skildringen av sjukvårdens metoder för att ”hjälpa” och otydligheten i vad som det egentligen ska hjälpas med visar hur bedräglig tillvaron kunde vara under det tidiga 1960-talet och hur svårt det kunde vara att förstå vem som vill en väl. Samhället är i en brytpunkt där homosexualitet inte är olagligt längre men där sjukvården ändå försöker ”vårda” homosexualitet med elchocker och lobotomering.  Lodalen tar upp flera trådar i sin bok, psykisk ohälsa, utanförskap, vänskap, homosexualitet och samhällets normer och förändringar och binder ihop trådarna så de bildar en helhet.

Boken är engagerande och lärorik om än lite långsam i början. Serien har varit ojämn i sin kvalitet men läsvärd för att få en förståelse för och inblick in livet som homosexuell i Sverige när det fortfarande var kriminaliserat och sjukdomsstämplat. Dansaren och demonerna är en ibland ömsint och ibland plågsam skildring av en unga människas för korta liv och ett Sverige där en lite större tolerans är på väg men som Hasse inte får leva och ta del av. 

Niclas - 5/5

Det är tidigt 1960-tal och Hasses karriär som dansare inom baletten på Kungliga Operan går som på räls, Hasse ses som en dansens underbarn och som grädde på moset får Hasse och hans bästa vän Tom möjligheten att dansa sig genom en hel sommar på en berömd skola i Paris. Men inom Hasse lever demonerna sitt egna liv när hans kärlek för Tom växer sig starkare och starkare.
Under en tid då homosexualitet ses som en sjukdom gör Hasse allt för att hantera sina böjelser, samtidigt som hans liv snurrar på i allt högre fart med dans, prestationsångest, självhat, flertalet extrajobb för och nattliga besök bland Humlegårdens mörka buskar och i Klarakvarteren.

Mian Lodalen har återigen lyckats skapa en gripande berättelse om en mörk del av svensk historia. Med ett lättillgängligt och målande språk ger hon liv till Hasses berättelse och kamp för en hanterbar vardag. Boken berörde mig på djupet, Mian Lodalen bjuder verkligen in läsaren till att förstå Hasses mående och kamp mot både sina inre demoner men också samhällets fördomar gentemot homosexuella. Lodalen vandrar med en självklarhet och enkelhet mellan livets absoluta mörker och livets ljusa stunder. Som läsare så är det bara att luta sig tillbaka och både njuta av en fantastisk bok, lida med ett hjärtskärande människoöde och förfäras över dem normer som en gång i tiden rådde i vårt land.