"Till träden" av Ella-Maria Nutti

Ann-Catrine - 4/5

Det kan vara svårt att skriva en uppföljare efter en omtyckt debut, men Elsa-Maria Nutti lyckas med detta.

En vuxen dotter följer sin far upp på kalfjället och där råkar de ut för en mindre olycka och blir fast. Berättelsen är som ett kammardrama. Det är dottern vi följer: hennes tankar, minnen, känslor och det är hon som redogör för deras samtal. Texten är lättläst, även om språket i enstaka fall blir knepigt, eftersom det gestaltar hur tankar och associationer kan formuleras: en tanke bryts, en formulering ändrar riktning. I grunden är det en roman om mod, om en önskan att bli älskad och att få känna tillhörighet. Det utvecklas till en finstämd berättelse om kärlek och respekt mellan förälder och barn.

Tina - 3/5

Undrar hur många flickor och sedan kvinnor som sökt och längtat efter sin pappas bekräftelse? Det får mig att undra, varför är det så förbannat svårt för dem att ge den? Bekräftelsen alltså.

Ni förstår ju redan här kanske att detta är en skildring av en far och dotterrelation. En riktigt bra sådan. Nutti skildrar det på ett mästerligt sätt. Dottern har i större delar av sitt liv ansträngt sig för att få sin pappas uppmärksamhet och besvikelsen går att ta på. Blir så frustrerad och ledsen över pappans tystnad. Det är mycket som känns men som aldrig sägs. Precis så där som det ofta är tänker jag mellan far och dotter. Även när deras liv sätts på prov är det tyst.

Romanen riktar ett stort fokus på känslan av att inte känna en riktig tillhörighet åt något håll. En ständig känsla av att vara fel, både fysiskt och psykiskt.

Det här är en roman jag läste ut i ett enda svep, som fick mig att känna massor. Nutti kan verkligen det här med att förmedla mycket med färre ord. En måste-läsning!

Ulla - 5/5

Efter sin debut Kaffe med mjölk om en sårig mor-dotter relation kommer Ella-Maria Nutti här åter med sin andra roman Till träden. Det är en både fruktansvärd och dubbelt drabbande berättelse om en far och en dotter. Utlämnade och instängda på kalfjället i kyla och storm kämpar de för att överleva men också för att nå varandra. Dotterns tankar vävs sömlöst mellan att förstå pappan, hans stumhet och ordlöshet, och förlusten och längtan efter pojkvännen som lämnat, medan hennes kropp skriker och protesterar. Hon kämpar med en dubbelbottnad smärta, den fysiska i den egna kroppen och den existentiella, känslan av att inte tillhöra - att sakna sitt eget språk och sin kultur, den samiska.

Christina - 4/5

Språket utstrålar både smärta och kärlek i en stark roman om en dotters behov av bekräftelse och delaktighet och en far som saknar orden för att mötas. Som kuliss till berättelsen står en vacker men hård natur som blir till en tredje part i relationsspelet. 

Anders - 4/5

En far och hans dotter, eller snarare en dotter och hennes far i centrum, även om perspektiven växlar så framträder dotterns tydligast. Dotterns tankar kring“en relation som gått i stöpet” fördjupar bilden av henne. Det samiska, djur och natur såväl som språk och i viss mån tradition fördjupar även de bilden - relationen. Liksom i “Kaffe med mjölk” får vi en nära och ömsint beskrivning av en relation vars värde är högt även om de stora ömhetsbetygelserna lyser med sin frånvaro. 
 

En värld där kommunikationen ej flödar av “puss och kram” utan där mycket är outtalat, men där omtanken finns. Ella Maria Nutti ger än en gång en nära skildring av en relation , skildringen blir dock aldrig så nära att den känns påträngande. Kanske är det därför som jag upplever den som kärleksfull. 
 

Autofiktion eller “endast” en blivande (?) psykolog och författares   professionella förhållande till såväl människa som språk? Behöver/vill inte veta - det är bra som det är!
 

Som krydda får vi dessutom ett äventyr till fjälls på köpet. Ett äventyr som för tankar till Bernard Nordh och Jack London men vi befinner oss i nuet även om “vi” är ensamma i en vidsträckt ödemark.
 

Språket är vackert,  ibland bländande, med bägge fötterna på jorden. 

Betyg: En gammal lärare som har distans till sin kompetens som betygsättare ger betyget 4/5. Var mina förväntningar och krav efter “Kaffe med mjölk” alltför höga?