Fabriken. Tyger, kläder och kvinnors arbete under tvåhundra år

Ur Inledningen:

Över tröskeln till Sidenväveriet 1904 och 1963

Den 15 oktober 1963 öppnade Åsa Åkerblom för första gången dörren till vävsalen på K. A. Almgren sidenväveri på Södermalm i Stockholm. Hon hade nyligen fyllt tjugo år och redan hunnit med en längre vistelse i Paris. Väl tillbaka i Sverige var det dags att påbörja utbildningen till textildesigner, men för att komma in på Textilinstitutet i Borås behövde hon praktik. Efter en tid hos textilformgivaren Astrid Sampe vid Nordiska Kompaniets Textilkammare i Stockholm, var det dags för ytterligare en praktikplats. Valet föll på Sidenväveriet.

Promenaden från den hyrda lägenheten vid Sankt Eriksplan till Repslagargatan tog drygt trettio minuter. Hon hade håret i svinrygg, svart ögonmakeup och var modernt klädd. När hon var framme vid sin nya arbetsplats öppnade hon porten till en av gårdens gulputsade byggnader, uppförd hundra år tidigare. På väg mot stentrappan som ledde upp genom huset passerade hon den ouppvärmda toalettskrubben som saknade handfat. Hon fortsatte förbi dörren till bottenvåningens fabrikssal där maskinvävstolarna slog och där lunchrummet var placerat. Väl uppe på första våningen steg hon in i de rum som under de kommande två månaderna skulle vara hennes arbetsplats.

Fabriksmiljön stod i stark kontrast till den modernitet hon själv utstrålade. Lokalen hade stått i princip orörd sedan slutet av 1800-talet. Framför sig hade hon en stor vävsal med höga tätt placerade fönster. Väggarna var limfärgsmålade i en ljust rosa ton och taket bars upp av smäckra grönmålade gjutjärnskolonner. Till höger fanns det inre kontoret där verkmästaren Nils Claesson hade sin plats. Där tog han emot beställningar, vägde upp silke och planerade arbetet. Bakom skjutdörrarna till de platsbyggda hyllorna stod glänsande silkesspolar i olika färger. Andra hyllor var fyllda med pärmar med prover på ordensband och fabriksböcker där han noterade hur mycket tråd som lämnats ut, vem som vävde samt start- och slutdatum för olika beställningar. Här fanns också den så kallade Till- och avflyttningsboken där han, liksom sina företrädare, noterade start- och slutdatum för personalens anställningar. Emellanåt kommenterade han även den anställdas skicklighet. Intill Åsas namn skulle han senare skriva Mycket skötsam .

1904, det vill säga mer än ett halvt sekel tidigare, öppnade den då tjugonioåriga Jenny Lindberg samma dörr. Då hade hon redan lång erfarenhet som sidenarbetare. Tolv år gammal hade hon börjat som spolflicka på sidenfabriken Casparsson & Schmidt. Som artonåring avancerade hon till väverska. När fabriken lades ned började hon hos K. A. Almgren, eller Sidenväveriet som vi även kommer att kalla det framöver.

Till skillnad från Åsa, som såg sitt arbete i fabriken som en väg mot att bli textildesigner och därför bara planerade en kort sejour vid vävstolen, kom Jenny att bli en av de kvinnor som arbetade länge i företaget, nästan fyrtio år. Verkmästaren gjorde inte någon notering om Jennys kompetens, men andra källor berättar att hon anförtroddes att väva komplicerade mönster och kungaporträtt.

Dessa två kvinnor arbetade i samma lokaler, gick över samma trösklar och drack kaffe i samma lunchrum, medan de samhällen de levde i på många sätt var olika Under åren som förflutit mellan det att Jenny och Åsa steg in i vävsalen hade Södermalms kullerstenar och lervägar bytts ut mot asfalt och hästdroskorna ersatts av bilar. Bebyggelsen hade både förändrats och förtätats och de flesta industrierna hade lämnat innerstaden. Efter avslutat arbete gjorde de elektriska gatlyktorna Åsas hemväg betydligt ljusare än de få gas- eller oljelyktor som Jenny passerade.

Men det var inte bara den omgivande miljön som förändrats. Arbetsmarknaden, välfärdens fördelning och organisering, tekniken, demokratins grunder och klass- och genusrelationer hade även de tagit nya former. Det enda som var sig likt, tycks det, var fabrikslokalen på Re