Emma Rouault, en tonåring, vaggades av romantiska drömmar. Hennes äktenskap med Charles Bovary, en tråkig provinsiell doktor, konfronterar henne med en prosaisk verklighet, från vilken hon försöker fly på alla sätt. Men moderskapet, den ambition hon hyser för Charles, smaken för vackra saker som driver henne till utgifter, kan inte tillfredsställa denna unga kvinna som kvävs i det trånga samhället i en liten normandisk stad dominerad av apotekaren Homais platta figur. Om kärlek är hennes yttersta hopp, driver hennes törst efter det idealiska, efter skönhet, efter storhet henne till en punkt utan återvändo.
“Är det fel att önska sig kärlek och göra fel på vägen?”
I sin nyöversättning blir Flauberts verk lättillgängligt för den nya publiken och berättelsen lever vidare. En inblick i vad det innebar att leva i hemmet och inte vara glad i det. Emma vill ju mer och vågar önska sig det ohämmat. Desto mer hon får, desto mer vill hon ha. Danius förord ger dessutom boken en ny lyster, men vet du inte, och är typen av läsare som inte vill veta hur det slutar - råder jag dig att vänta med förordet till sist.
Jag kan sympatisera med Madame Bovary. Hon är långt ifrån bara en kvinna som tröstshoppar och är otrogen. Hon lever ett instängt liv långt ifrån allt det hon drömt om. Mannen är dumsnäll och trist. Grannarna lätt inskränkta. Idag hade hon säkert fått en diagnos. Man känner att författaren står på Emmas sida. Det var inte så här det skulle bli. Hon längtade ju bara efter kärlek som alla andra.